Brukar man må särhär dåligt ?
Anonym (de) skrev 2025-01-02 08:56:20 följande:
Precis sådär tänkte mina föräldrar när de skilde sig: att friheten var att slippa oss barn, och straffet var att tvingas ha hand om oss. De bråkade ofta om vem som skulle behöva ha oss, särskilt på storhelger som nyår när de båda ville ut och ha roligt. Ofta blev vi ivägskjutsade till nån släkting istället. Eller lämnade hemma ensamma när vi blev tillräckligt gamla. De reste tom bort veckor på olika resor och vi barn var ensamma hemma, gick i skolan som vanligt. Så fort jag blev vuxen så lämnade jag mitt hem och har aldrig återvänt. hela livet har jag kämpat med känslor av att vara en börda för andra, ett straff att tvingas vara med min, den man tvingas vara med när man istället kunde haft ett kul och bra liv.
Nu när jag är vuxen så träffar jag inte mina föräldrar nästan alls. Och vilket jäkla gnäll på dem för att jag inte hälsar på, hjälper dem med olika saker, kommer och uppvaktar på högtider. Men nä, dög det inte när jag var barn, så kan det kvitta nu.
Så om du vill vara en bra förälder och skapa en bra relation med dina barn: vänd på dina tankar, se dina barn som viktiga relationer istället för en arbetsbörda.
Pappan bokade in en kompisresa på sin egen vecka utan förvarning, och förväntade sig att mamman skulle ta barnen då. Mamman vägrade. Det var till råga på allt den veckan när barnen fyllde år, de var tvillingar.
Så det slutade med att pappans exfru och jag som var hennes vän fick ta hand om och fixa femårskalas till barnen, eftersom vi tyckte att lägsta skamgränsen var nådd för hur mänskligheten får bete sig.
Förbannade omogna narcissister! Men barn ska de så klart ha i drivor..
(pappan hade redan två barn sen innan som han mest sket i)