Min dotter vill knappt träffa mig

Att hon bara vill vara med mamma och inte sin pappa? Och att bete sig som hon gör?
Tveksamt. 

Jag gör så gott jag kan. Men får ju noll tillbaka. Svårt att fortsätta, man vill ju absolut inte tjata heller. 

Tro mig, jag gör så gott jag kan.

Nej nej, inte otacksam. Frustrerad ja. När jag inte vet va felet är, varför hon inte vill ses så mycket. 

Sen ska tilläggas att hennes mamma hjälper inte till direkt med att få våran relation bättre. 

Min attityd? Är svårt när man som idag försöker ringa henne, men hon bara klickar mig. För sen ett sms där det står ?Jag vill inte prata nu.? Är väldigt svårt att förhålla sig till?

Lätt att säga när man inte är i det. Är så jäkla svårt när man inte vet vad som är fel, att ens dotter inte ens vill prata med en i telefon, än mindre träffas. 

Ja. Men just därför är jag rädd om henne, att hon ska påverkas för mycket. Munchhausen?

Münchhausen by proxy innebär att förövaren spelar rollen som ombud och räddare för en sjuk eller "sjuk" person. Det rör sig vanligen om en av föräldrarna (nästan alltid modern) som använder sitt eget barn som "sjukdomsbärare" och som tillfogar barnet den skada som behövs för att det ska fortsätta att vara sjukt (och behöva "räddas").[4][5]Förövaren antas ha egna (psykologiskt rotade) behov som väger tyngre än omsorgen om barnet det slutar med att barnet används som ett verktyg för egna mål.[6] Diagnosen avser förövaren, inte den utsatta personen/barnet. Vidare är depression hos förövaren vanligt[7]och en samsjuklighet med personlighetssyndom (framför allt histrioniskt, narcissistiskt, borderline/EIPS, ospecifikt, ängsligt)[7] är snarare regel än undantag.

Menar att jag är rädd att mamman som är väldigt sjuk lägger omedvetet över väldigt mycket på dottern?.

Ja, vet detta. Men att mamman söker olika utredningar för dottern, vilket till viss del kan stämma. Men hon överdriver enligt mig. Och att dottern inte får hänga med kompisar trots att hon vill, för att mamman anser att hon ?måste vila?? Ofta. Känns det rimligt?

Vi har däremot olika syn på hur vi ska uppfostra och hantera vissa situationer med dottern. Och det kommer vi aldrig ifrån. Men det är ju inget ovanligt och något barnet måste vänja sig vid, så länge det inte är något stort och allvarligt såklart. 

Men alltså tagga ner, du och alla andra buttermuttor i tråden. Vad är det för problem ni har? En människa ber om råd och ni bara nagelfar varenda liten detalj som ni tror är HANS fel och låter honom veta hur jävla dum och värdelös han är som bryr sig och inte är en robot och hur mycket han ska skylla sig själv. Har ni ens barn?
Ni skrämmer mig.

Många som säger det. Du är den vuxna osv. Men är inte lätt när situationen är som den är, ens dotter vill inte träffa en. Är sjukt svårt att uppträda som ?vuxen? då.