Min dotter vill knappt träffa mig

Vad lärde du dig från kursen?

Jag har förstått att du vill att hon är mer med dig i vardagen, det är därför jag frågade hur er relation var innan ni separerade. För om du innan dess var den skojige kvalitetstids-pappan och inte en vardags-förälder, är det inte konstigt att det känns obekvämt för din dotter om du nu även vill inta en annan roll.Okej, då förstår jag. Det lät i dina tidigare inlägg som om rummet var halvfärdigt, efter två år.Hmmm, jag kan tänka mig att en del i problemet är din attityd som visar sig i hur du uttrycker dig här. Du skrev flera gånger att du alltid finns för henne osv., men samtidigt visar du även att du förväntar dig att få något tillbaka från henne. Som andra skrev är det inte hennes uppgift.

Eftersom du skrev flera gånger att du är orolig att hon kanske känner ansvar för sin mamma: jag vet att det finns grupper för skilsmässobarn på vissa platser, ledda av psokologer. Kolla om sånt finns nära er. Eller andra former av stöd så hon lär sig av en objektiv person att hon inte ansvarar för sin sjuka mamma.

Jag tror att det är det här som är problemet.

Precis som (man vänjer sig) skriver är problemet inte att din dotter inte vill prata just nu.

Problemet är att du pressar henne för mycket för att 'reda ut' varför.

Klart hon backar och drar sig undan om du pressar henne och tycker att hon beter sig illa för att du pressar henne mer än hon klarar.

Klart hon backar då du tycker att hon utnyttjar att bara komma när det är någonting kul som kanske den enda tiden hon kan komma till dig utan att känna sig pressad och att du ska 'reda ut' varför.

Jag tror att de enda svaren du får tills du hittat ett annat sätt att möta dottern är just de svar du får. Jag vill inte prata just nu eller att hon inte vet.

Igen, det är bara dina egna saker du kan ändra på, det är  dina känslor, din frustration och ditt sätt att bemöta dottern med 'att reda ut'.

Det verkar som att den strategi du har för att lösa problemen nu förstärker dina problem snarare än att lösa dem.

Är det en medveten strategi att pressa dottern eller är en en automatisk inlärd reaktion?

Så svårt är det inte. Hon skriver ju rakt ut att hon inte vill prata just nu, så ge henne space. Sedan kan du försöka igen om ett par dagar.

Du fokuserar för mycket på dina känslor - du könenr frustration, du vet inte vad som är fel, du könner dig dissad av dotter - till och med ditt anonyma (jag) fullständigt skriker ut att det handlar om dig.
Ok, så det är inte en medveten strategi att få dottern att känna sig så pressad att hon trycker biort samtalen och svarar att hon inte viull prata med dig.  Ändå händer det.

Vad kan DU göra för att förändra din dotters upplevelse att inte kunna ge dig några andra svar än att hon inte vill prata och att hon inte vet?

Hur skulle du om du bortsåg från dina egna känslor beskriva situationen från din dotters perspektiv?

Har du några föreställningar om varför hon inte vill prata, varför hon svarar att hon inte vet och varför hon dyker upp då det är någonting roligt istället för att du ska 'reda ut' er relation?

Tror du att du pressar henne?  Vad tror du din dotter känner när hon trycker bort dina samtal, när hon inte vill prata, när hon inte vill 'reda ut' er relation och när hon ser att det funkar att komma förbi dig.

Ser du att du och det du gör kan ha någon del i situationen?

Ser du att du kan förändra din stategi och ditt sätt att möta din dotter för att förändra situationen?

Ser du att din strategi och ditt sätt att möta din dotter är framgångsrik?

Jag tror att de här frågorna kan hjälpa dig att se vad som inte fungerar och vad som fungerar.  Vad tänker och känner du när du läser de här frågorna?

Ni separade för bara TVÅ år sedan och du har redan en ny sambo?
Tror f*n att hon känner sig obekväm.

Messar dottern med din nya, om vad liksom???

Där tror jag du tänker fel. Du är förälder, visst kan det kännas surt men det är du som behöver kämpa för att få dottern att vilja umgås. Särskilt som (nästan) tonåring. Självklart kan det vara via att hitta på mer roligheter. Hon är inte skyldig att ha tråkigt med er också. 

Och hur mår hon? Har hon något stöd mtp mammans mående? Känner hon mycket ansvar för mamman?

Det är fel/borde inte behöva vara så. Men det blir lätt så med sjuka föräldrar, utan att det är någons fel. Och livet med sjuk förälder är ju det din dotter lever i. 

Förresten, hon slutade alltså sova hos dig ganska snart efter skilsmässan. Det behöver ju inte vara svårare än att hon inte trivs med att ha bo på flera olika ställen. 

Han saknar sin dotter, är det svårt för dig att fatta?
Är det något du behöver misstänklggöra?