Vad är på riktigt?

Hej igen råkade skicka iväg inlägget utan att skriva klart. 

Det jag känner med min sambos familj är att inget känns äkta ibland. 

Om någon är sur vill dom inte visa det. Om något gör något roligt som dom inte tycker är roligt så skrattar dom. Är detta pga dessa 10 åren med en alkoholist? 

Har någon här erfarenhet av att ha samma känsla? Vad ska man göra? 

Är jag knäpp? Hur ska jag hantera situationen. 

Om det har med alkoholen att göra vet jag inte, men en del människor är sådär. Slutna som musslor, när det gäller de egna känslorna, och försiktiga så att de inte provocerar andra. Förhoppningsvis har de flesta av dessa människor någon eller några som de kan vara sig själva med, men det behöver inte nödvändigtvis vara familjen.

Du kan nog behöva acceptera att din sambos familj aldrig kommer att vara som den familj du själv vuxit upp med.

Du har nog rätt. Tycker det känns jobbigt på något sätt för min sambo skulle verkligen behöva en mamma som hon kan prata med. Känns ibland som att jag får som ta allt konstant. 

Min sambo brukar ofta säga, vem pratar med sin mamma?  Som att jag gör något fel om jag ringer min syster eller min mamma om det har hänt något. Om jag ringer någon så har det väldigt överstyr.  Senast sa sambon att hon önskar att min hund ska dö som jag har haft nu i 7 år och innan jag träffade hon. Då blir jag ju väldigt sårad.

Det kan vara knepigt att han en relation med någon som har haft en svår uppväxt om man inte har haft det själv.

Mycket av det du tar för givet och den grundläggande trygghet som du antagligen har saknar hon om hon växte upp så. 

Det finns antagligen en sorg bakom hennes kommentarer om att du pratar med din mamma. Det är något hon inte har haft och det kan göra ont att ta in att det är så självklart för någon annan. 

När jag hör vänner prata om sina fina föräldrar och allt stöd de har fått under uppväxten gör det ont, även om jag inte visar det, eftersom det påminner mig om min egen sorg över att inte ha haft det så. 

Jag beter mig inte som din sambo men jag har andra problem. Jag har till exempel väldigt svårt för att be om hjälp eller uttrycka mina behov. Jag finns där för andra och ställer upp men det blir en obalans eftersom jag har svårt att ta emot stöd. 

I mitt fall handlar det om en förälder som var svårt sjuk och dog tidigt och en kvarvarande förälder som inte fanns där för oss barn utan tog ut all sin bitterhet över oss och misshandlade oss psykiskt under hela uppväxten. 

Man kan nog inte tro att jag bär på allt det när man träffar mig. Jag har ett bra jobb, ordnad tillvaro och är lätt att umgås med men jag är formad av min uppväxt. 

Har din sambo gått i terapi för det hon har varit med om? Det har jag gjort och mår mycket bättre idag men om hon inte ens vill tillstå att hon har problem så kommer det att bli svårt för er att få relationen att fungera.

Kommentera om din hund låter som ett test för att se om du finns kvar även om hon beter sig illa men det är inget du ska behöva stå ut med. Du är inte hennes terapeut. 

Jag tycker att det är svårt att ha en relation med någon som har haft en normal, trygg uppväxt. Jag känner ibland att jag måste skydda dem från min sorg för att de inte ska bli illa berörda och tycka att jag är konstig.

Till exempel kände jag en viss lättnad när min kvarvarande förälder dog men det kan jag bara säga till någon som har liknande erfarenheter för annars kan jag få kommentarer om att så får man inte säga. Jag förstår det för om man har haft fina föräldrar så är det obegripligt men alla har ju inte det. 

Din sambo är säkert präglad av sin uppväxt och hennes beteende kan delvis förklaras av det men om hon inte är medveten om det så blir det som sagt svårt att ha en relation.

Du ska absolut inte ta någon skit för att hon har haft en tuff uppväxt. Du kan säga med omtanke och utan anklagelser att hon kanske behöver prata med någon om sin uppväxt. Om hon vägrar och fortsätter bete sig illa så har du inget annat alternativ än att gå. 

Vad fint skrivet och tack för att du delar med dig. 

Ja min sambo har haft problem med terapi men hon har gått i det förut. 

Min sambos mamma har varit väldigt anti terapi efter att hennes pappa dog och tror det har slagit över på henne lite. 

Hela mentaliteten för min sambos familj under pågående psykisk misshandel i 10 år var att man inte fick berätta för någon. 

Gör så ont i mitt hjärta att min underbara sambo och mamman till mina barn skulle få utstå med det. Jag har sagt till hon att jag önskar att jag var hennes pappa så jag skulle ha älskat hon med hela mitt hjärta och aldrig valt bort hon. 

Det du skriver om att skydda sin sorg kan jag verkligen ta åt mig till. Har ofta fått höra att min sambo har dåligt samvete över att jag ska leva med hon etc. Men jag känner ju verkligen inte så. Jag älskar hon över allt annat och skulle fara till helvetet och tillbaka för hennes skull. 

Ibland känns det som att min sambo är rädd för att bli dömd för saker som har skett fast det inte är något som jag eller förhoppningsvis en terapeut skulle döma hon för. 

Blir en otroligt stor kontrast där jag kommer från en väldigt öppen familj och hon från en stängd. Har varit nu i 4 år att man inte ska berätta för någon men jag har tyvärr spruckit lite. Känns som att jag går sönder om jag inte kan prata med någon. Utåt är jag väldigt social och glad men jag har varit i en väldigt mörk plats under vissa stunder när jag inte får prata av mig.  Min sambo vill ju såklart inte heller att jag ska bli ledsen och deprimerad men blir som det indirekt av ett beteende som kommer från hennes uppväxt. Men nu är det mycket bättre med att prata om saker. Hon pratar väldigt mycket med min mamma vilket jag tycker är väldigt bra. 

Ni kommer från olika familjer där man hanterar känslor och svåra saker på helt olika sätt. Det är inget ovanligt och inte farligt. Tycker du tar det lite för allvarligt. Låt tiden verka och låt din sambo vänja sig vid hur ni har det. Rimligtvis blir hon påverkad i rätt riktning och det är jättebra att hon pratar mycket med din mamma.

Men det låter inte bra att du inte får eller vågar lufta dina tankar och problem med andra. Kan du prata med din sambo eller stänger hon av då? Jag tycker du ska prata med din familj ändå, så länge det inte är saker som rör relationen med sambon. Förstår inte varför hon skulle ha något emot det?