Frustrerad över att alltid behöva driva på i relationen – är det bara jag?

Du vet vad du har och vad du kommer att få även framåt. Om du skaffar barn med honom kommer du troligtvis att behöva rodda det mesta även då- ev husköp, kalas, inköp av barnens kläder/möbler, kontakta förskola, skola, barnens kompisar mm.

Hur har hans liv sett ut innan du kom in i bilden? Var han driven då eller var det någon annan (mamma?) som såg till att något hände?

Tack för ditt svar! Jag håller med om att hans personlighet sannolikt inte kommer förändras helt, och det är något jag behöver förhålla mig till. Jag har försökt ta upp det på ett konstruktivt sätt, men det känns ofta som att vi landar i samma mönster ? att jag driver och han skjuter upp saker eller låter tiden gå.

När det gäller barn och förlovning tror jag du har rätt i att det snarare handlar om att han förhalar än att han bara hänger på. Det är nog det som gör mig extra frustrerad ? att det inte bara handlar om att jag tar initiativet, utan också att jag måste övertala eller vänta in honom, trots att han egentligen vill samma saker (säger han). Kanske behöver jag vara ännu tydligare i vad jag känner och hur det här påverkar mig för att han ska förstå allvaret. Tack för att du lyfte den aspekten!

Tack för att du påpekade det! Jag skulle nog säga att det handlar mer om skillnader i tempo mellan våra bakgrunder än något specifikt som hans mamma gjort. Han kommer från en familj där saker går långsamt och där det inte händer så mycket ? och det är helt enkelt så han är van att leva. Problemet är att det inte passar mig, för jag är van vid ett mycket högre tempo och att saker händer när man bestämmer sig för det.

Jag behöver nog fundera på hur vi kan mötas i det här, för jag vill inte känna att jag tvingas anpassa mig till ett långsamt tempo som inte fungerar för mig. Det är en viktig del i varför jag känner mig så frustrerad. 

Jag tror att du har hamnat i en klassisk situation. Allt fungerar så länge ingen är tvingad att behöva kompromissa men med barn och hus (kanske längre fram?) så måste man kompromissa hela tiden och ändra sig lite grann.

Din sambo låter inte så superengagerad när det kommer till att behöva agera, han är säkert gullig och fin när han kan leva sitt liv med dig bredvid sig i soffan men hur kommer han vara när han ska gå upp två gånger på natten i en hel vecka för att byta blöja? Eller när han måste vabba?

Det finns nog en anledning till att han förhalar för han vet nog egentligen att han inte är så sugen på det engagemanget som krävs av honom.

Jag känner igen din frustration. För mig har det bara byggts på till den gräns där jag ville separera (trots barn och giftemål) då jag hela tiden fått tvinga på min man allt roligt i livet, det har aldrig känts som han varit där på riktigt i vårt förhållande. Parterapi hjälpte mycket men såklart sitter karaktärsdragen hos oss båda kvar. En lite varningsflagga dock: Om du får barn med denna man så kommer du få dra ett otroligt tungt lass med att fördela ut arbetsuppgifter till honom och all planeringen och koordinering kommer ligga hos dig, klassisk Familjen AB projektledare. Den rollen är tung och inte särskilt trevlig så ta gärna ett ordentligt snack med mannen innan ni skaffar barn.

Hur är han när det gäller andra planer, semester, jul, ny soffa osv. ? 

Är det bara barn och giftermål han förhalar säger det något om hur villig han är. Är det allt så säger det något om hur livet tillsammans kommer att bli om ni skaffar barn. 

Tack för ditt svar! Jag tror du har rätt i att vi har hamnat i en klassisk situation, och det är precis det jag är orolig för ? att det som känns frustrerande nu bara blir ännu mer påtagligt när vi får barn eller tar större steg i livet. Han är verkligen en fin person, och vi har det bra i vardagen när det inte krävs så mycket av honom, men just frågan om engagemang är något jag känner mig osäker på.

Jag tror att han kommer ta ansvar när vi väl befinner oss i "barn-snurran" eller när vi köper hus, men lite orolig för projektledarrollen som nästa inlägg tar upp. Får ta mig en funderare över hur jag vill leva. Om jag kan göra någon själv för att inte fastna, eller om mer drastiska alternativ gäller.

Jag skulle säga att det fungerar bra när det handlar om det "nödvändiga" i livet.

Funkar:
Han sköter sitt jobb, planerar sina egna presenter, tar hand om högtider med sin familj, gör sina tilldelade hushållssysslor, och tar initiativ till praktiska saker som att köra till IKEA om något saknas. Med andra ord, det som behövs för att vardagen ska rulla på fungerar utan problem.

Funkar inte:
Däremot tar han sällan initiativ till saker som kräver mer engagemang eller kreativitet, som att planera resor, boka dejter eller restaurangbesök, gå en kurs med hunden, eller projektleda en renovering. Det är här det ofta faller på mig att driva.