Borde jag göra abort??

tack för svar. Ni skriver det jag själv tänkt. 

min man är givetvis på min sida oavsett vad jag väljer. Han tycker båda vägarna är bra att gå och är inte direkt ett optimalt bollplank.. 

Det är lite det jag känner med, att jag kanske är lite för gammal egentligen. Även om allt under 40 egentligen inte är någon ålder att prata om. Folk får barn så sent nuförtiden. Men det ökar ju risken såklart för att det inte ska gå lika bra som tidigare när jag var yngre. 

just tiden är något jag inte riktigt känner räcker till redan idag. Det är någon som behöver min uppmärksamhet konstant. Varje dag hela dagarna är det inte en enda lugnt stund och det känns som att det alltid är ett barn som behöver vänta. det skulle inte bli på något sätt bättre med en bebis, även om det såklart är en övergående fas. 

sen älskar jag att ha många barn. håller med om att det är slitigt. När min yngsta kom för 5 år sedan hade jag en 3-åring, en 5 åring och en 8-åring och det var mitt i covid och allt var stängt. Det blev många intensiva timmar hemma? 

det känns skönt att ha kommit ur det yngsta/minsta bebisträsket även om det är en helt fantastiskt mysig tid. 

Ja tid tar det! Minst sagt.

som det ser ut nu så lutar det åt att vi ska vara tacksamma och glada för det vi redan har. och fokusera på den familj vi är just nu. Har ringt och bokat en tid på abort mottagningen och innerst inne är jag säker på att det är rätt beslut. 

jag skulle definitivt inte ångra barnet, men jag tror att vårt liv tillsammans blir enklare i den konstellation vi är just nu. 

pratade med min man och han sa att han kommer vara nöjd med det beslut jag tar, bara jag mår bra.Att allt kommer lösa sig och att allt blir bra. Han håller ju med om argumenten. Även om han flikade in att han såklart hade tyckt det va mysigt med en bebis. Men det är ju inte bara en bebis, jag älskar också bebisar, jag älskar att vara gravid och amma och hela den biten. men jag känner mig klar. och det är inte bara det mysiga man får. Det är resten av livet åtagande och minst 5 år till med trötthet, dålig ekonomi och slitsam vardag. jag fattar ju det. Blir trött bara på tanken. 

de Anledningar jag har till att inte behålla inser jag är rätt egoistiska och baserat på andras åsikter.
- att JAG sett fram emot nästa fas i livet med den familj vi redan har. Att JAG tycker det är skönt att vara ur småbarnsåren med blöjor och allt. och äntligen ser ljuset när det kommer till ekonomi, oavbruten sömn, minimal vab, enkel lämna/hämta och fokus på jobb. Jag har massa lopp jag ska springa i år och har sett fram emot att komma i form (ni hör ju vilket absolut sämst argument) Att jag börjat få en mer ?mogen? relation med de barn jag redan har.  Vad ska ALLA ANDRA säga?! Min familj kommer inte tycka det är rimligt, den enda vän jag pratat med hittills säger nej det verkar som en dålig idé att skaffa en till. Hur ska vi få tiden till alla. Sen att jag är då lite till åren och det gör ju allt lite mer riskabelt och nu när jag läst på massor så har jag hittat info om att var femte graviditet ofyast är det något fel på !?!? Oddsen är dåliga och jag vet med säkerhet att vi inte skulle klara ett handikappat barn. det har jag varit väldigt tydlig med redan med mina andra barn- hade tester visat på fel så hade jag avslutat. 
Nu har allt går bra, och sannolikheten att den här graviditeten går lika bra är väl ändå rimlig då det är samma pappa och samma gener. men det kan man ju aldrig veta. 

det positiva och att jag ska behålla är ju såklart, det skulle kunna resultera i ett barn, ett syskon till de andra och ett barn är ju hur underbart som helst, egentligen.
många skriver att man inte ska riskera det man har och fokusera på det och det avskräcker lite. men samtidigt så fattar jag ju att det skulle komma med så mycket kärlek. 
igår berättade jag för min man att jag bestämt mig, att det inte kommer funka med att vi går vidare. Att vi behöver vara realistiska och fokusera på det vi redan har. han sa att han stöttar mig oavsett och är det vad jag vill så är han med mig hela vägen. 

men idag har han varit ledsen. Och jag kan inte sova för tankarna bara maler och maler och maler om vad jag bör göra. Läser forum om abort i timtal för att sedan fantisera om hur det skulle se ut om vi skulle få en till liten till familjen. varför tänker jag ens den tanken när jag väl bestämt mig!? 

minsta lilla tvivel ska man ta hänsyn till. jag kan ju inte veta innan hur jag kommer må efter, då gäller det ju säkert att ha ett bra pannben där man väljer att fokusera på de positiva saker som kommer ur beslutet, och inte på det som inte blev något. 

jag svamlar. sorry

Jag vet inte riktigt vad jag har för åsikt, har aldrig behövt tänka på det direkt. men dömer ingen och har förståelse för de som kanske är tvungna att göra det i ett sent skede av olika anledningar. men jag skulle ha väldigt svårt för det? redan nu så läser jag om hur fostret har ett hjärta som slår och bara att tänka tanken på att jag ska få det att sluta slå är? hemskt rent ut sagt..... :( 

Inte skamligt det här jag aldrig tänkt. Vet att många gör det av många anledningar och jag dömer som sagt ingen och tycker att måste man göra det så är det bra att möjligheten finns. Jag tänker ju själv att jag kanske ska göra det  och om det skulle bli så så skulle jag inte tycka det vore jobbigt att berätta om det efteråt. 

jag förstår att det låter som om jag inte vill ha ett barn till. Men det kan vara så att jag försöker intala mig själv något? nu har det landat några dagar till och alla hinder jag sett hittills känns inte lika jobbiga längre? vi skulle klara ett barn till. det är bara vissa saker som skulle sättas på paus för en stund.
jag har fått en känsla av att det är en liten flicka jag väntar (har haft känslor med alla andra barn med och de har alltid haft rätt) och då jag endast har en tjej i barnaskaran just nu så skulle en syster göra familjen lite mer komplett på något vis. 

det kan ju givetvis vara en kille med? 

Många säger det - be inte om andras åsikter. jag vet att det inte spelar någon roll i slutändan men det känns ändå skönt att stöta och blöta det lite kanske med andra som varit med i samma situation. som säger att det faktiskt blev bra. (Oavsett) 

jag anser såklart att jag kan ha fokus på mig själv, jag tar mig faktiskt tid att göra saker för mig själv redan idag. det är viktigt ur min egen hälsas skull för det ger mig ork att orka med vardagen. och då pratar jag kanske om en timmes träning eller en natt på hotell för att ta igen lite sömn. Inte resa bort en vecka själv. Utan mer korta pauser där jag samlar energi. Jag ville komma i god form i år men det är såklart ingenting som inte går att skjuta på.. 

min man är ledsen han säger att han gärna vill ha barnet och att allting skulle lösa sig. Han tänker på vem det är och tycker synd om mig som mår så dåligt nu över hela situationen? men han kommer aldrig pressa mig eller försöka övertala mig att göra det ena eller andra han kommer stå bakom vilket beslut det än blir. han får det att låta så enkelt. Plats - vi löser det! Pengar - det löser sig! han ser inget som helst problem. Inte ens när våra nuvarande barn har kaosat en hel dag och man sitter som två fågelholkar. Jag säger - och du vill ha en till!? inte ens då tvivlar han.

tack. Vad fint det blev för er <3 och tvillingar - wow! 

Har faktiskt en bekant som gjorde precis samma sak - blev oplanerat gravid med nr 5 och skaffade då även en nr 6 för att de skulle ha varandra nära. Men så tänker jag inte att jag ska jobba. 

tack för positiv input! 

Hjärnan säger nej. Hjärtat säger ja. 

igår tog jag mig i kragen och tänkte ?nej? det här ska jag genomföra. 

idag har jag gråtit hela dagen och varit otroligt emotionell. till råga på allt har jag precis fått veta att en väldigt nära person till mig också är gravid? i samma vecka.  Jag har gråtit och gråtit och tänkt att jag måste ju ha kvar det här lilla livet! 

har fortfarande kvar tiden på abort mottagningen. Fredag kl 9. Men jag har ännu inte bestämt mig.. jag har samtidigt bokat in mig på inskrivning hos BM. Hur sjukt? jag vet inte vad jag vill. Önskar att någon bara skulle säga åt mig - GÖR SÅ. 

Imorgon är det dags. Idag är jag inne på abort. min man är ledsen men stöttande. 

jag får se hur jag känner imorgon.. :( 

Jag kom till besöket Helt labil. när barnmorskan frågade om jag bestämt mig och var säker på mitt beslut så bröt jag ihop totalt och grät och sa Nej. Jag vet inte. 

vi gjorde UL och allt såg bra ut. hjärtat har börjat slå. 

Nej - jag kunde inte genomföra aborten. Nu står jag här på sjukhustoaletten och gråter och inser att jag högst troligt kommer få ett femte barn. Jag skiter i vad alla tycker. Det här är min lilla bebis och jag kan inte ta bort det :/ det går inte. Hela min kropp skriker nej. 

jag har några veckor till på mig men som det känns nu så kommer jag högst troligt inte ändra mig. 

Tack snälla. det ger mig hopp att höra att fler har tvivlat men att det ändå blivit väldigt bra