Svärmor tar över mitt barn

Nu när ni har blivit föräldrar så kommer ni behöva vänja er vid att stå upp för ert barn och säga ifrån till folk. Det ingår i föräldraskapet.  Ni kommer behöva göra det massor av gånger framöver! 

jag kan hålla med om rådet med starka kryddor men i övrigt verkar ju svärmor rätt knasig. Ni borde dessutom ha åkt hem så fort svärfar blev förkyld och inte utsatt en nyfödd för virus. Hoppas babyn frisknar till utan allvarliga besvär!

jag tycker synd om både dig och babyn med en så påstridig svärmor. Ni gör nog bäst att hålla henne på lagom avstånd.

Jag måste skriva av mig lite, är så himla ledsen. 

För 3 veckor sen fick jag och min sambo vårt första barn. Vi är helt överlyckliga, vi har försökt länge att bli gravida och äntligen fick vi nu bli föräldrar. Det var dock en lång och tuff förlossning och lillan behövde vård på neo ett par dygn efter. Alla mår bra men jag och pappan har känt oss väldigt omtumlade av allt och såklart är vi båda lite extra sköra som förstagångsföräldrar. 

Så för en vecka sen skulle vi åka och träffa min sambos föräldrar och sova hos dom i deras stuga två nätter med bebisen. Dom är såklart överlyckliga över sitt barnbarn, men nu till saken. Svärmor fullkomligt TAR ÖVER ALLT. Det har hon alltid gjort med allt i och för sig, hon vet liksom alltid bäst och jag har varit nojig över att hon ska lägga sig i nu när vi fått barn. Och mycket riktigt, det gick väl två timmar efter vi kommit dit så hade hon kläckt ur sig synpunkter kring att vi ska dela på föräldraledigheten lika (för det gör man ju inte, mamman SKA vara hemma längst enligt henne), hon sa att jag ammade bebisen för kort och att jag hade dåligt med mjölk (vilket inte alls stämmer), jag fick inte äta starka kryddor för då skulle bebisen få ont i magen för så sa man på hennes tid när hon fick barn för 40 år sedan, jag gjorde fel som väckte min bebis efter tre timmar för att amma för ?flickan MÅSTE ju få sooova? fast dom sagt på BVC att vi ska göra så. Jag försökte att inte bry mig men det är inte så lätt när man fött barn två veckor tidigare och jag känner mig såklart osäker som nybliven mamma men gör så bra jag kan och vi följer alla rekommendationer som finns idag och det måste vi få utrymme att göra känner jag oavsett vad som ?gällde? när svärmor fick barn på 80-talet. 

Sen på eftermiddagen så började min svärfar få tydliga förkylningssymptom i form av snuva, hosta och han gick runt och huttrade och tog febernedsättande vilket gjorde mig väldigt nojig. Alla som träffar en så liten bebis ska ju vara friska. Jag pratade med min sambo som sa till sin pappa att hålla avstånd men ändå så var han framme och lutade sig över henne, klappade och pussade. 

Sen samma kväll så fick bebisen lite magknip vilket hon får ibland så hon blev lite gnällig då. Jag och min sambo är väldigt lugna och stressar inte upp oss när bebisen skriker utan pratar lugnt, vaggar och försöker trösta. Min svärmor blev dock skitstressad av detta, tog bebisen från min sambo som hade henne och typ skrek åt min sambo att hämta en napp NUUUUU!!!! För att hon skulle tröstas av det. Jag sa vänligt men bestämt att vi försöker att inte använda nappen så mycket och dessutom är hon för upprörd för att ta den nu. Då lade hon ner henne på skötbordet och sa hundra gånger: LUUUUGN! LUUUGN! LUUUUGN! Till bebisen ganska högt och stressat vilket gjorde mig väldigt irriterad att hon blev så uppe i varv och det lugnade ju inte direkt bebisen. 

Morgonen efter var min svärfar ännu mer förkyld och jag bestämde mig för att ta en kort promenad med vagnen. Jag hade tagit på mig jackan och höll bebisen, skulle lägga ner i vagnen. Då kommer min svärmor, sliter bebisen ifrån mig och befaller mig att ?nu går du och lägger till och vilar så går VI ut med henne?. Så la hon bebisen i vagnen och bara gick och kvar stod jag och började gråta och blev jätteledsen. Det hade gått jättebra att gå ut med henne om dom hade frågat men att bars slita min två veckor gamla bebis ur mina armar, när jag också är känslig och osäker efter förlossningen, fick mig att känna mig som världens sämsta mamma. Pratade med min sambo igen om svärfars förkylning och att jag kände mig orolig för bebisen varpå han pratar med sina föräldrar när dom kommer tillbaka. Svärfar tar det personligt, blir sur på mig och sen åker dom från stugan. 

Nu är vi hos mina föräldrar och både jag och bebisen har mycket riktigt blivit förkylda. Bebisen snuvig och jag hostig. Ingen fara alls men känner mig bara så irriterad och arg och ledsen på hela situationen. Vet inte om jag ska prata med mina svärföräldrar eller be min sambo göra det eller bara strunta i det? 

Tack snälla för era svar. Känns skönt att ni också tycker att deras beteende inte är OK och att det inte är jag som övertänker. Jag bad min sambo prata med dom vilket han gjorde och idag åkte vi hem till dom för en fika bara.

Det var bättre idag men inte helt OK ändå. När vi kommer dit så får vi direkt en overall av henne som hon köpt till bebisen för att vi har alldeles för lite kläder på henne i babyskyddet i bilen och hon får ABSOLUT inte bli kall. Jag säger att tack, den är jättefin men de ska inte ha stora ytterkläder i babyskyddet av säkerhetsskäl men att den kommer säkert till användning i vagnen och sådär.

Sen ska hon såklart byta blöja och hålla och greja men jag märkte att hon var hungrig så jag var bestämd med att nu ska hon komma till mig, vilket svärmor ignorerade först tills min sambo sa till henne att ge mig bebisen på en gång. Sen när jag ammar henne då säger hon igen att jag ammar henne för kort tid men jag ammar henne så länge hon vill varje gång och följer hennes mönster så där röt jag till på henne att jag inte alls ammar henne för kort tid så då blev hon lite tillbaka, tack och lov. Sen berättade min sambo att jag brukar sjunga vaggvisor för bebisen på kvällarna och det var tydligen fel för bebisar vill bara höra entoniga melodier och samma stavelser? Skitkonstigt sagt? Så där bestämde jag att det är dags att åka hem. Då är det ju SÅÅÅ SYND OM FLICKAN att hon har så lite kläder på sig i babyskyddet och blir kall? 

Jag har sagt till min sambo nu att han måste säga till dom på skarpen för jag vill inte höra. Vill inte ha oönskade råd eller åsikter om VÅRT barn. Vill jag höra vad hon tycker så frågar jag. Till dess får hon helt enkelt hålla tyst. Han har lovat att han ska prata med henne igen ordentligt. 

Kände att jag åtminstone till viss del vågade släppa fram björnmamman i mig denna gången, tack vare er! 

Håller med om att det är för tidigt att åka bort flera nätter hos svärföräldrar.
Ni behöver vara hemma och hitta era egna rutiner.
Svärföräldrarna släpps in för mycket och för fort.
Amningen kan man ha helt ifred i början. Sitta på en plats i fred utan att få kommentarer. Görs lättast hemma.
Att hon börjar byta blöja utan att vara tillfrågad är gränslöst. 
Alla dom gränserna är lättast att sätta om hemma. Man kan gå undan till ett annat rum när man ammar. Har allt till blöjbytet som man sköter helt själv.
Första gångerna får man hålla barnet om man har tur som svärförälder. 

Ha rimliga förväntningar på hur mycket ni orkar umgås med svärföräldrarna. Jag hade aldrig velat eller orkat umgås så mycket med svärföräldrarna som säger att ni gör
Nu ska behovet hos ert barn stå i centrum och din ork som ammande mor går först. Inte svärmors behov eller hennes behov av att leka förälder.

Har inte läst hela tråden, men skippa att åka hit och dit med en nyfödd såhär mitt i vintern! Det är så många smittor som går och dessutom stressigt när alla möjliga ska säga vad man ska göra och inte göra med barnet.

Ni behöver ju tid att lära känna ert eget barn! Jag skulle inte sova någonstans annat än hemma på minst ett halvår. Varför? Ert barn är inte här för att roa mormor eller farmor. Det finns gott om tid för dem att rå om sitt barnbarn, men nu är det viktigt att du och din man kommer in i alla rutiner och lär känna barnets behov på egen hand. 

Våga säga nej. Våga säga nej till besök, våga säga nej till övernattningar, våga säga nej till att hålla barnet när han gråter osv. Nu är du förälder och du måste få avgöra vad du och ditt barn mår bra av. Var stark.