Jag tycker att det verkar som att allt fler vuxna helt har tappat greppet om hur man beter sig inför nya människor, hur man för enklare konversationer etc. Jag var på fest på nyårsafton och träffade där många nya personer. Jag ställde förstås frågor och dem och några (inte alla) ställde några tillbaka, men jag tyckte att de reagerade så konstigt på mina svar. Jag berättade om mitt yrke (journalist på lokalradio) och en svarade "okej, jag gillar inte journalister men du är säkert trevlig". Säger man verkligen så? En annan frågade om min arbetsplats hade någon "agenda". En tredje att "du söker nytt eller?" Varför skulle jag söka nytt jobb - jag älskar mitt jobb! Jag berättade var jag bodde någonstans - en mindre kommun utanför stan där festen var - och folk la liksom huvudena på sned och verkade tycka synd om mig för att jag inte bodde i storstan. Jag har själv valt att bo där jag bor för att jag ville ha stillheten och lugnet och bo billigt, och jag stormtrivs. Jag berättade att jag är särbo med en man som bor en timmes bilväg därifrån, och reaktionerna var "men gud vad jobbigt!" och "kommer det verkligen hålla?" och "men ni tänker flytta ihop eller?". Nej, det är INTE jobbigt, vi har inga ambitioner om att flytta ihop för vi trivs med att vara särbo och vi har varit tillsammans i sex år och ännu jättekära. Allt jag berättade om mig själv ville de andra liksom vända till något negativt, enligt deras egna fördomar eller något. Råkade jag ut för en väldigt märklig skara människor eller har det blivit normalt att bete sig så här?
