Lämna lång relation.
Jag håller på att ta steget att lämna min man.Vi har varit tillsammans i 16 år. Har två barn tillsammans, villa, landställe. Jag har kommit till den här punkten tidigare och har även tagit upp det med honom, att jag inte orkar med vårt förhållande längre. Har då fått höra att han ska ändra på vissa saker. Sen rinner det ut i sanden. Har försökt lyfta saker som jag tycker är helt orimliga men blir avfärdad. Når inte fram alls.
Sedan fyra år har min man bytt yrke och valt att satsa på sig själv. Har pluggat. Sedan startat eget företag. Drar inte in någon inkomst, men skjuter till med sparade pengar ibland och handlar en del mat. Jag står för nästan alla räkningar, lånet, el, försäkringar, barnomsorg, bredband, bådas csn. När jag själv pluggade fick jag jobba extra för att ha råd, betalade hälften av allt. Alla abonnemang stod på mig, lägenhet osv. Han tänkte inte betala mer än hälften. Så det var vara att betala.
En del i det hela är vår ekonomi, att ansvaret ligger i stort på mig. Dels att jag alltid varit den som betalat alla räkningar, för jag står på alla abonnemang. Han har inte kunnat använda samma bank som mig (tycker det är för svårt?), där vi har lån, sparande till barnen osv. Han kör en egen bank på sidan. Har ingen insyn i hans ekonomi fast vi är gifta. Allt sparande till barnen går från mitt lönekonto. Min lön tar slut en bit in i månaden efter räkningar, mat. Brukar få be honom swisha mig så jag har något att röra mig med, får några tusenlappar. Han tar inte ut lön från företaget och berättar inte hur planen ser ut. Om jag tar upp detta för diskussion leder det bara till bråk.
Vår första bostad ägde jag helt. När vi flyttade till större skrev vi det som att vi ägde hälften - hälften. Vi var inte gifta då, men jag tyckte det var bäst med tanke på att vi hade barn tillsammans. Men i grunden så la han inte ett öre, hjälpte till med renoveringar. Jag står för att jag tycker det är rätt, att båda ska ha möjlighet till boende när man har barn (om man skulle dela på sig). Men det tas så för givet. För vinsten från min första lägenhet köpte vi landställe (gemensamt) samt bil, som står skriven på honom.
Mycket ansvar kring barnen hamnar på mig. Han är delaktig och umgås med barnen, till vardags som ledig tid. Men allt som rör skola, information från skola (läsa veckobrev), hålla koll på gympa, utflykter, kontakt med skola (då vi har ett barn med behov av stöd) hamnar på mig. Så även hålla koll på vårdkontakter. Han menar att han gör andra saker som väger upp, jag vet dock inte vad det är. Men uppenbarligen tycker han att det är helt rimligt att inte läsa ett enda veckobrev eller kolla schemat alls. Sen blir han irriterad på barnen när de inte heller vet.
Han är väldigt intresserad av inredning och design. Så till den grad att det tar över hela hemmet. Han samlar på många saker, vilket är en del av hans företag. Det är svårt att ta plats när det hela tiden kommer nya föremål eller saker man fixar byts ut. Saker köps och säljs, kommer och går. Jag har själv tappat intresset, fast jag egentligen vet precis hur jag vill ha det. Vi har en stor hylla i vardagsrummet. Jag räknade till att jag hade tre föremål där, medan han har över hundra. Säkert värdefulla och fin design. Men för mig känns det bara överväldigande. Jag har inte avsaknad av stil. Men har förlorat intresset för det finns inte plats. Mina böcker som betyder mycket för mig har fått flytta till en korridor där barnen har sina rum. Detta had lett till att jag inte känner mig hemma i mitt eget hem.
Jag orkar inte längre. Jag är sur och irriterad varje dag och känner att det här dränerar mig på energi. Ser inte att jag har något gemensamt med min man längre. Inget vi båda ser fram emot eller drömmer om. Jag tror att jag skulle må bättre själv, att få rå om ett eget hem, ha min egen ekonomi. Att jag på så vis skulle vara en bättre förälder.
Jag har anmält intresse på en lägenhet. Är inte säker på att jag kommer få den, men då kommer jag hålla utkik tills det blir en liknande ledig längre fram. Tänker att han får bo kvar i huset tillsvidare, tills han vet hur han tänker göra. Så kan vi sälja i ett senare skede. Landstället får vi sälja under våren.
Jag förstår ju att han kommer bli sårad. Men han har tagit mig alldeles för givet. Och avfärdat mig alldeles för många gånger när jag faktiskt försöker lyfta saker. Han får se till att ordna en ekonomi så han klarar sig. Om han skaffar ett extrajobb utöver sitt företag. Eller börjar ta ut lön. Han kan hyra ut en del av villan för att underlätta ekonomiskt. Han har sparade pengar och han har tillgångar som han kan sälja, så han står inte på bar backe. Plus att vi har landstället som vi kan sälja.
Har bokat möte med banken för att se över min ekonomi.
Jag skulle behöva några stöttande ord, kanske någon som varit i liknande situation? Har planerat att prata med honom på lördag, när ena barnet inte är hemma och det andra lagt sig. Jag vet dock att jag kommer få ta en del skit från honom. Jag kommer föreslå familjerådgivning ganska snabbt för att kommunicera kring separationen och barnen. Några råd?
