Snälla hjälp. Min sambo har klippt sig och jag mår riktigt dåligt

Hej
vänder mig hit för att kanske lyckas hitta någon som kan säga att dom känner igen sig i mina känslor, och allra helst att någon ska säga att det är okej och att man kan göra något åt dem.

Min sambo skulle klippa sig idag, för första gången under tiden vi känt varandra. Jag har någon konstig grej för mig att jag inte klarar av när folk klipper sig eller ändrar utseende. Tilläggas ska att jag har lätt autism. förändringar gör mig väldigt obekväm. jag och min sambo har pratat om detta veckan innan han klippte sig. Och vi kom överens om att det inte skulle bli så stor förändring, han ville endast klippa lite i topparna, han har hår ner till axlarna likt en 70tals frisyr och är väldigt fin i denna. 

men hos frisören idag så antingen lyssnade frisören inte, eller brydde sig inte. Hon ville ha en mer modern frisyr på min sambo även om han var TYDLIG med att han bara ville ta MAX 5cm.

Han sätter sig i bilen, ringer mig och gråter, Förklarar att dom inte lyssnat, börjat klippa av för mycket och när han sa till var det redan försent.
Efter mycket tjat skickade han en bild till mig på hur håret blev.

Detta var vid klockan 11. Klockan är ni 17 och jag gråter fortfarande. kan inte riktigt förklara det. Men det känns som att min pojkvän som jag hade har dött. Jag vet inte hur jag ska hantera detta på ett normalt och hanterbart sätt. Jag vill inte ens åka hem för att jag är rädd för att se honom. det känns konstant som att vakna upp från en mardröm men att varje gång inse att det är verklighet. Det handlar inte om att hans nya frisyr är ful eller att jag inte är attraherad av honom. det känns inte som att det är min Sambo, det är en främmande man, det känns som ett övergrepp. Tanken på en kram med honom känns verkligen som ett övergrepp. Hur ska jag kunna leva med en man som känns så främmande. Jag förstår att om två månader kan vi säkert skratta åt det hela och allt är som vanligt. Men just nu vet jag inte vad jag ska ta mig till. Jag blir även så ledsen på mig själv och min reaktion på en så barnslig sak. Även att jag sårar honom så djupt genom att gråta så fort jag ser honom oxh inte ens klara av att ge en kram. Vi är väldigt fysiska med varandra, skedar alltid i soffan och sången hela natten. Pussas mycket, omfamnar varandra. konstant beröring är vårt kärleksspråk. men jag kan inte. Tanken av denna främmande mannen nära mig känns så obehagligt. JAG VET att det är samma person. Men min känsla säger något helt annat. 

snälla hjälp mig. Tips, råd, diagnos, vad som helst som kan förklara min reaktion så att jag inte känner mig så himla värdelös.