Gått några månader och man hör ju att det ska bli lättare men jag känner tvärtom. känns som att jag går djupare in i sorgen, när denna nya vardag blir mer och mer verklig. i början kändes allt så overkligt , alla ensamma kvällar med vårt gemensamma barn. Som att vi väntade på att han skulle komma tillbaka. Först kändes det som en väntan. nu kickar verkligen in, det är verkligen såhär det kommer vara. Jag är en frånskild mamma. han vill verkligen hellre bo själv och fokusera på ?att må bra? På egen hand. jag får ibland starka känslor av ilska och skriver till honom och frågar hur han kan göra såhär mot mig, dessutom vägra prata om skilsmässan, bara säga : vi ska bara prata om barnet. sen säger han : hur tror du det känns för mig jag mår också dåligt. har han rätt att skriva till mig, som han lämnade, att HAN mår dåligt?
