Varför kräver föräldrar att lärarna ska ge högre betyg?

Jag tror helt ärligt talat inte att föräldrar har koll på sina barns kompetenser, kunskaper och färdigheter. Eller i varje fall att få har den koll som man borde ha.

Man kanske "ser" den tid eller det arbete som barnet lägger på sina läxor hemma, upplever hen som duktig etc. Men man har dålig koll på utfallet.

Har man fått hem sina barns prov, sett frågorna och hur barnen svarat?

Har man suttit med och läst tre kapitel i barnets NO-bok, gått igenom stoffet tillsammans och sen i slutet svarat på frågor?
Eller har barnet anammat en studieteknik som går ut på att ta frågorna och sen bara "cherry-picka" svaret ur boken (eller via google...).

Så för mig är det skillnad på den som har koll och som upplever resultatet vara orättvist utifrån ställda krav och kunskapsmatriser. Där kan man absolut ta en kontakt med läraren och fråga hur hen ser på det barnet presterat och om det saknas bitar - fråga vad barnet kan stärka upp för att sätta det högre betyget.
Jämfört med att inte ha koll och bara komma och domdera och kräva.

Sant!

Och där tycker jag vi missar lite i Sverige.. faktiskt.
Det övas så lite att det till slut blir en väldigt mycket större sak "att redovisa" än vad det borde vara. 
Jag menar inte att man behöver införa retorik så pass brett som i USA för det slår nästan över lite åt andra hållet.
Men att redan från lågstadiet sitta i små grupper, prata om husdjur, smådjur, blommor eller vad det nu är, berätta med några ord vad man ritat , vilka färger man gillar osv. Och sen pö om pö utöka för bygga på förmågan. 
Den som har väldigt svårt och behöver trygghet kan ges möjlighet att redovisa i mindre grupper. 

Finns många förmågor där att öva på. Att våga stå i fokus när andra sitter tex, att förklara med ord vad man kanske redan levererat i text, att uttrycka saker med bilder eller filmsnuttar som komplement till vad man säger, att framföra argument på ett trovärdigt sätt. Det ska ju vara kul! Inte ångest inför att behöva ställa sig där igen.