Konstitt beteende hos sambo
Så jag bor med min kille, vi har små barn tillsammans.. på senaste tiden har jag märkt konstigt beteende från honom. Ett exempel är att han säger att han ska ut och möta en kompis för att ge en sak, men sen visar det sig att han inte alls har det.. (då är han borta 5-10 min) och när man frågar om det så kommer han med nån konstig bortförklaring. Det har varit lite såna händelser, att han säger att han ska göra nåt snabbt sen kommer han tillbaka, och jag tycker mig se på honom att ansiktsuttrycket är förändrat, samma med kroppsspråket. Han är ibland uppe på nätterna, och när jag frågar varför så är det alltid nån förklaring, antigen ont i magen, ont i tanden, ont i huvudet osv.. så sen på morgonen låter han täppt och han snyter sig hela tiden. Sover sen en stund.
Men så en dag hittade jag vitt pulver smul på en bricka samt en rullad sedel i ett skåp här hemma. Jag konfronterade min sambo om detta och han sa då bara att det va dumt och att det inte va så mycket. Detta bekräftar ju hans tidigare märkliga beteende, alltså jag kopplar det till att alla dessa gånger jag tycker han varit konstig, och att han då antagligen tagit något. Jag säger att jag inte tycker det är okej, vi har barn i huset, tänk om dom skulle få tag på det. Han säger att det inte ska hända igen.
MEN.. jag tycker mig se detta fortsatta beteendet. Han åker iväg snabba turer och har olika förklaringar som inte går ihop för mig. Jag ser ett mönster liksom. Jag har letat här hemma men hittar ingenting. Därför är jag försiktig med att anklaga, då jag inte har bevis. Men min magkänsla säger att han tar något då och då fortfarande. Det känns inte speciellt kul, och jag vet inte hur jag ska prata med honom om detta utan att det ska bli för mycket anklagande. Jag vill inte vara med någon som knarkar.
Har dessutom på senare tiden tappat känslorna för honom så detta förvärrar ju bara situationen. Jag har länge känt att jag vill bo ensam men inte vågat ta steget då det är ett stort beslut och jag har inte bara velat kasta bort ett förhållande med barn inblandade utan att vara säker. Men jag kommer på mig själv att jag inte känner mig ett dugg kär längre. Trots detta har jag ändå försökt, men man kan inte blunda för sina känslor, det är vad det är liksom. Om jag exempelvis sover borta hos min syster eller mamma några dagar så vill jag inte åka hem.
Vad gör man i denna situation?