"Måste" du få ha sex?

Finns säkert många som gör så. Tror det beror på ålder också, skillnad på om man är 60 år eller 35. Är man 60 så tycker man kanske att det är ok att vara utan sex, man är hellre i en relation än lever ensam. 

Om killen vore helt underbart bra annars så skulle jag nog ta hand om det själv, men fortfarande försöka väcka honom så klart. Har man en gång haft lusten så finns den där någonstans att hitta tillbaka till.

Om det vore en idiot så är det ändå lika bra att göra slut.

Nej, jag skulle aldrig vilja leva utan sex. Inte heller utan god mat, att skratta med vänner, att träffa barnbarnen. Allt ingår i ett lyckligt liv, för mig.

Vi gjorde tidigt uop om att ta ömsesidigt ansvar för sexlivet, och det har funkat i många år. Om hon skulle bestämma sig för att inte ha sex igen så skulle jag föreslå ett öppet förhållande. 

Varför ligger ansvaret alltid på den med lust att gilla läget? 
Varför ska den med lust alltid bli den som är the bad guy här ? 

Den som av olika anledningar inte längre vill/kan ha sex har givetvis ett eget ansvar för relationen . Varför hör man aldrig om deras ansvar att leta upp nån sexlös partner eller själv  komma med förslaget om öppet förhållande eller rent av ta initiativ till att separera?  

Min fru var ju svårt sjuk över ett år och det sista vi tänkte på var väl sex.
Att överleva var allt som gällde.  Det gjorde hon och även vårt sexliv.

Det är en sak om det är fysisk sjukdom som sätter stopp då har jag lättare att ha överinseende med att sexlivet gå i dvala. Då kan fortfarande åtrån i blickar beröring finnas kvar. En längtan till varandras kroppar ska få mötas i sex fortfarande leva.
När det är psykisk ohälsa så går det också att vänta men då dör även längtan efter varandras kroppar. Åtminstone från den sjukas sida. Då krävs det mycket i längden för att ta sig igenom det och komma tillbaka i ett fungerande förhållande på andra sidan.
Jag har varit igenom perioder som partner och den direkt drabbade av ovanstående situationer.
Jag känner mig själv och mina egna behov väldigt väl så innan jag går in i något seriöst förhållande är jag öppen med mitt behov av ett fungerande sexliv och framförallt att åtrån lever. För mig är det lika viktigt som tillit och omsorg om varandra i relationen. 
Otrohet och öppet förhållande passar inte mig som människa. Om min partner kommer fram sex med mig inte finns med i hennes framtid då är det dags att packa och gå vidare på varsitt håll. Jag ser inte poängen med att fortsätta i ett förhållande där jag kommer var olycklig utan något hopp om att lyckan ska återvända.

Svår fråga, och en fråga som i sak är väldigt "multi-layered"...

TS skriver själv, "inte motsvara det du vill sexuellt". Det är en frågeställning. 
Sen skriver TS "inget sex överhuvudtaget". En annan frågeställning.

Sen handlar det (IMHO) inte enbart om sex, eller själva sexet. För mig så handlar det om relationen i stort (!). Sex är grädde på moset, kryddan i relationen, kalla det vad du vill. Men finns det ingen lust, lycka, gemenskap i relationen så är inte sex någon "grädde på moset"... för då finns det inget "mos"... Då är det tack och hej leverpastej OM även sexet försvinner helt och hållet...

Svackor har jag varit med om. Svackor kan jag acceptera.

Ja, jag kan anpassa mig, kompromissa utifrån vad jag vill att mitt sex-och samliv skall innefatta. Så länge det finns en positiv dialog.

Nej, jag kan inte "avsexualisera" mig och min partner och enbart leva platoniskt som goda vänner. Då jag anser att "sex" kan utföras på en mängd olika sätt, även när man kommer upp i åren och allt inte måste handla om "in-och-ut-penetrerande-sex" varje, varje gång.

Jag kan ge upp saker så länge det finns en närhet, en intimitet, en fysisk beröring. Finns inte det kvar längre... nää... 

Otrohet, öppet förhållande passar inte heller mig som person... 

Den som har ett problem är den som är ansvarig för att försöka lösa det.

Om den som inte vill ha sex trivs i relationen och inte vill skiljas, så stannar den naturligtvis. Det är ju mkt bättre att den som inte trivs som sexlös att lämna. Inte klaga på att den andre inte tar ansvaret för att du ska få sex. Det är ditt ansvar. 

Du har naturligtvis en poäng. Saken är väl bara den att den som inte vill ha sex, ofta kanske är nöjd som det är.

Det är inte rimligt att göra avkall på sex i sitt liv överhuvudtaget. Och man kan heller aldrig kräva sex av någon annan. Allt sex som sker bör ske helt i gemensamt intresse och vilja. 

Är man inte kompatibla alls är det nog bäst att bryta upp och gå vidare. För de flesta människor är det trots allt sex som skiljer en kärleksrelation från vänskap. Otrohet är oförsvarbart för mig. Bättre i så fall att lyfta frågan om öppna relationer, men det brukar sällan leda till något bra för alla. Det brukar bara fungera om man alltid haft den inställningen.

Sen kan jag ibland ifrågasätta hur rimliga förväntningar folk har när det gäller sexlivet, och hur många som bryr sig om att på allvar undersöka varför man kanske inte ligger lika ofta som förr. Sexlivet brukar ju vara effekten av hur relationen är i stort.