Psykiatrin i Sverige är en katastrof

Håller med andra om att om du led så mycket att du försökte ta livet av dig, varför skulle du då inte vara deprimerad? Med mer tydliga orsaker? Knappast ett vårdfel att du troddes vara deprimerad.

Att du fortfarande efter alla år avskyr din tvångsdiagnostisering av AS, fortfarande använder ord EN läkare sagt trots att mängder av personer säger att det verkligen inte var korrekt. Varför?

Jag blev medlem här nu för att kunna svara dig TS!

Hur gammal är du? Du låter som att du resonerar likadant som min son. Han har nog inte haft en riktigt lika hemsk uppväxt som du, men har haft det tufft med psykisk ohälsa som framförallt berodde på hur han blev bemött av vuxna på förskolan och i grundskolan plus att vi föräldrar var mesiga och inte stod upp för honom tillräckligt.. 

Som mamma fick jag kämpa enormt mycket under nästan tio år innan läget vände. 

Jag känner helt igen att bup inte gör något vettigt och sätter diagnoser muntligt lättvindigt och godtyckligt -inte i journalen som en riktig diagnos för det kräver ju riktiga utredningar . En psykolog sa till mig att min son hade grav autism och att man kan ha ett bra liv även på gruppboende med meningsfull sysselsättning i form av daglig verksamhet. En annan sa OCD fast han absolut aldrig har haft det. En skrev GAD som en anteckning barai journalen utan att ta upp det i samtal och utan nämna det för sonen. Det stämde verkligen inte heller. 

Ett halvår efter domen av den galna psykologen som sa att sonen aldrig kommer kunna bli en självständig vuxen, lyckades vi hitta en bra gymnasieskola där han  läste Na-programmet och efter tre år tog studenten med A i nästan alla kurser. Utan anpassningar under studietiden. 

Nu läser han en naturvetenskaplig  utbildning på universitetet. Har fortfarande problem med låg självkänsla som ger konsekvenser socialt. Lider av sviter av alla konstiga saker han fått höra av lärare, kuratorer och psykologer. Men vi föräldrar lyckades få honom att testa en privat psykoterapeut och för första gången verkar han ha turen att ha hittat en som lyssnar på vad han själv tycker han behöver hjälp med. Det är nog nr 10 i ordningen som han går till och den andra som verkar engagera sig. 

Så nu har jag ett spirande hopp om en bra framtid för honom ändå. 

Som förälder vill jag skriva detta till dig TS för att du påminner mig så mycket om min son. Och om det kan vända för honom så kan det vända för dig också. Ge inte upp, kämpa på. Försök se när det kommer en öppning, ta chansen då! 

Jag tycker nog det låter som du lidit av depression (och fortfarande gör det): Den dåliga livssituationen kan ju ändras, men du lider fortfarande av din "förjävliga uppväxt". Då brukar mediciner + terapi hjälpa.

"Jag hade ingen depression. Jag hade ingen psykos, mani, ångest etc. Det enda jag led utav var en förjävligt uppväxt plus dålig livssituation, och då hjälper inga mediciner."