Omodernt att gifta sig innan man flyttar ihop?

Min man och jag flyttade ihop efter smekmånaden, detta är snart 22 år sedan. Vi hade inte heller älskat med varandra innan. Det har fungerat bra, det nog mest ett förhållningssätt och en syn på äktenskapet som något väldigt värdefullt antar jag.

Man håller ihop och accepterar att man förändras med tiden, att båda har sina skavanker och att jag inte kan förvänta mig att han ska göra mig lycklig, utan han duger precis som han är. Jag älskar honom och är glad att få leva resten av mitt liv tillsammans med honom. En av våra flickor är vuxen och den yngre är i nedre tonåren. Jag ser fram emot att få uppleva barnbarn, och allt annat livet vill erbjuda oss med min man.

Båda parter behöver en rejäl dos ödmjukhet, tålamod med den andre, humor, och att inte falla in i en hånfull jargong mot den andre.

avi gifte oss på vår 1-års dag, och började verkligen göra saker som att resa ihop efter bröllopet. Alltså, vi har egentligen aldrig varit särskilt synkade sexuellt :D  
Men eftersom han var min första på det planet så har jag heller inte haft så mycket att jämföra med, och helheten har betytt mycket tror jag, att vi strävar åt samma håll, skrattar (oftast) åt samma saker, och att vi visar fysisk ömhet. 

Annars är vi väldigt olika, han akademiker, jag arbetare inom vård och omsorg, han är ateist, jag troende, han köttätare och jag vegetarian av etiska skäl. Jag minimalist och han gillar prylar, jag är hemmakatt och han älskar att gå ut. Orkar vi hålla ihop i över 20 år så gör nog de flesta det, haha

Oj, jo, det har jag, men mest om jag har tittat på någon väldigt romantisk och gripande film, i synnerhet med någon skådespelare jag gillar. Men filmer är ju liksom bara filmer, och de känslorna var mer för kanske 15 år sedan då jag var yngre och hade högre förväntningar. Jag är inte så intresserad av det sexuella dock utan det har varit romantiken och att kunna se att partnern är ledsen utan att hon behöver uttrycka det som jag har saknat. Men allt han har gett mig väger upp så mycket. 

Vet du vad som också stärkte mig? Det var när jag arbetade som vårdbiträde i hemtjänsten och hade flera fasta kunder som är/var födda på 20-talet. De som var skilda hade blivit slagna av sina makar så det är ju fullt förståeligt. Men de som var änkor hade levt med sina män sedan 40-talet och hade deras fotografier på väggen. Jag har svårt att föreställa mig att de låg och kysstes på soffan varje dag livet ut, men de är/var (alla lever inte nu) så härliga kvinnor som har skrattat, gråtit och LEVT. De har varit nöjda och tillfreds med det som livet gett dem, det blev en stor inspiration för mig.

Vi bråkade och tjafsade mer i början av äktenskapet vilket är vanligt i det landet där vi gifte oss, man ska helst inte bo ihop innan man gifter sig där. Så man växer ihop med tiden, och det kan bli gnissel och tjafs de första åren, och nu orkar man typ inte, för det är inte värt det, och man blir sura på varann ibland men det går alltid över. 

Precis
Det är fler än en gång jag har stått med väskan packad i dörren och tänkt att nu räcker det. Men man kämpar på under de tunga perioderna och njuter av de fina perioderna och vilar i de vardagliga. Livet går ju upp och ner.

Något som hjälpt mig är också att titta på bröllopsvideon då vi var så kära att vi tittade i kors och bara jollrade med varandra  :D  då kommer känslorna igen, så många minnen tillsammans och så mycket man delat.

Jag vill tillägga att vi gifte oss utan att ha bott ihop innan, men vi väntade fyra år efter det innan vi fick vårt första barn. Vi ville uppleva massor ihop innan det skedde, och i efterhand kan jag se att vi behövde den tiden för att mogna och växa tillsammans.