Är en kram för mycket begärt?

Ja du... Det undrar jag med nu. För att jag lever för de glimtar av den han var förut som syns ibland. För den gången i november när han plötsligt, från ingenstans grabbade tag i mig och kysste mig som värsta filmförföraren. För hoppet liksom.

Jag har försökt få honom att åka och sova någon annanstans en helg eller så, för att ladda batterierna utan barn och vara trevligare sen, men han vägrar, han vill vara hemma, så tvivlar påa tt han skulle acceptera särbo-förslag.Ja, det var lite jobbigt med insikten som kom av att skriva ner allting 

Det var ganska skönt när barnen var små, han tyckte det själv också. Han sa att det var en jättestor grej i pappagrupperna han var med i, massor av fokus från andra papporna på hur lite sex de fick, när partnern skulle bli redo, och liksom ett lyriskt firande när någon äntligen fått ligga igen efter kontroller osv. Han sa då att han tyckte det var skönt att slippa känna det desperata behovet efter sex som de verkade ha.

Tyvärr har vi ett väldigt litet socialt nätverk runt barnen, min mamma har tidigare varit familjens klippa, framförallt när min äldsta son var liten, men är tyvärr i livets slutskede pga sjukdom. Min mans föräldrar är inte intresserade av våra barn, de har fullt upp med att vara mormor och morfar till hans systers barn. Äldsta barnets farföräldrar är fantastiska, men en femtonåring är inte speciellt betungande och relativt självgående.

Jag har inte varit iväg själv med barnen över natten på många år, främst pga ekonomiska orsaker. Jag ska fundera på det. De gånger han har haft familjepaus så har han varit ut med sina gamla kompisar, och de kan inte umgås utan alkohol, och då har han varit så berusad när det är över att han inte varit det minsta utvilad när helgen är över.

Eftersom vi inte har någon som avlastar, så har det blivit att vi försöker undvika det i det längsta. Jag jobbar ganska mycket kvällar och jag vet att de läggningarna ofta är jobbiga. Jag är mina barns trygghetsperson, vilket min man verkar ta illa upp över, eftersom han anser sig vara den bättre föräldren. Han tycker att jag har lika kort stubin som han, men jag har ofta varit uppe med barnen i 3-4 timmar på helgen när han behagar nedstiga från sovkammaren...

Jag borde ta tag i att försöka få honom att acceptera en lugn helg i mammas lägenhet som står tom (alltså, hon äger den och den är möblerad men hon bor inte där längre och vi har den som gästbostad när syskon occh syskonbarn från utlandet kommer), men jag vet inte hur jag ska lyckas.

Idag kom han hem med det glädjande (?) beskedet att han kommer jobba hemifrån samma dagar i veckan som jag har studiedagar (jag pluggar på distans 2 dagar i veckan för att få ut en behörighet). Detta är inte för att umgås med mig, utan för att då behöver han inte fundera på parkering vid sitt jobb, jag kör nämligen förbi på vägen till mitt och brukar släppa av och hämta upp honom. Och jag känner att jag aldrig slipper hans surmulenhet. Han sitter dessutom i soffan och jobbar samtidigt som jag ahr mitt studie hörn i samma vardagsrum så ja, det blir två heldagar i veckan där han totalignorerar mig och blir väldigt irriterad om jag försöker få kontakt för att t.ex. föreslå att vi ska äta lunch samtidigt. Förut brukade jag skicka på messenger och det verkade fungera, men nu har han tystat appen så han inte får aviseringar.

Jag känner mig som obekväm i mitt eget hem när jag bara är motvilligt tolererad?

Jag orkar inte mer.
Jag har testat de tips jag fick tidigare i tråden, men exakt noll respons. Men nu är allt på sin spets.
I helgen gick min mamams sjukdom in i en mer akut fas medan jag var på andra sidan landet på en kurs jag behöver gå för mitt jobb. Jag kom hem kl 02:30 natten till måndag och hann bara sova 3-4 timmar innan barnen väckte mig, lyckliga att jag var hemma. Jag hade en inbokad föreläsning jag inte kunde komma undan att hålla på jobbet på förmiddagen och sedan for jag till min mamma. Meningen var att jag skulle köra henne till sjukhuset för lite prover mm, men istället blev det att ringa efter ambulanstransport för hon var i så dåligt skick. Jag satt sedan med henne på palliativa avdelningen där hon nu blir inlagd. Jag informerade min man om situationen under helgen när jag fick veta. Han visade inga känslor. Idag när jag kom hem var han helt neutral, vilket förvisso var okej eftersom jag inte vill oroa barnen i nuläget, förhoppningsvis kommer mamma kunna återvända till sitt boende i slutet av veckan. Men... flera prover visar att livets slutskede är närmare än vi hade hoppats och vi bör förbereda oss på att hon firat sin sista påsk.
Efter att jag varit till min mammas boende (hon hade åkt till lägenheten när hon blev akut sjuk, det var närmare) insåg jag att där kommer behövas en massiv insats innan hon kan flytta hem, och jag orkade bara göra det absolut nödvändigaste (mata katterna) innan helgens långa resor och korta nätter gjorde att jag gav upp. Kom hem och nattade barnen. hann gå och lägga mig i vår säng för att vila kroppen för att gå ner (mina fötter och knän är i dåligt skick efter resan) så kom ett barn upp och jag fick lägga om. Sedan var jag så slut att jag bara släpade mig till sängen och kollapsade. Tänkte att maken får väcka mig om jag snarkar i natt så går jag ner då.
Vaknade till av att han kom och lade sig. Inte ett ord sa han. Inte en rörelse mot min sida.
Kom på att han hade suttit med min jobbdator när jag gick för att lägga barnen. Jag ska nämligen skriva en obligatorisk kurstenta imorgon, och om jag inte skriver den får jag heller inte skriva följande senare i veckan. Problemet är att min dator inte klarar kraven, och tidigare examensdelar har jag lånat hans dator men  det blev mycket problem (han kör något annat operativsystem och måste förbigå/byta/jag pratar inte datorteknik) så förra vecka tog jag hem min jobb laptop och bad honom kontrollera om den gick att använda. Han har tydligen inte hunnit kolla om den är kompatibel under helgen.
Så jag frågade hur det hade gått med datorn. Han hade alla inloggningsuppgifter osv som jag har. Han fräste "Jag vet inte. Jag väntade men du kom ju aldrig ner." och sen blev det tyst. Jag sa förlåt och började gråta (jag är astrött och väldigt känslomässigt skör pga allt just nu) och han sa inte ett ord mer. Inte en rörelse mot att röra mig, trösta eller förklara varför han inte kunnat testa utan mig där. Tillslut gav jag upp och gick ner till soffan, men efter att ha gråtit hysteriskt i min ensamhet en timme kände jag att jag måste prata med någon, så nu får ni vara någon.
Jag har så mycket stress över mamma och totalpanik över datorn. Jag kan INGENTING om dem. Jag har inte heller satt mig in i vad/hur en testar om datorn klarar kraven för provsystemet (min laptop klarar dem men saknar ett uttag/ipluggningshål som behövs) eftersom han lovade att kolla det åt mig. Imorgon kl. 8 måste jag ha en fungerande/kompatibel dator. Examinatören hade inte lånedatorer (det hade de vid ett tidigare tillfälle, var mycket smidigare än att låna makens) och om jag inte skriver denna pga datorfel så får jag inte heller tenta om utan detta är sista tillfället punkt. Om jag skriver och får underkänt får jag ett nytt försök, men inte om jag inte skriver det, oavsett orsak,. Detta vet min man. Eventuellt hade jag kunnat få dispens att låna en dator om jag under dagen kontaktat dem, men jag trodde ju han hållit sitt löfte att kolla datorn.

Allt jag önskade när han kom och la sig var att han skulle hålla om mig en stund så jag skulle få känna mig lite... jag vet inte... trygg? önskad? omtyckt? kramad? 
Som att i allt kaos jag drar helt själv, att det endå finns någonstans där någon finns bakom min rygg och stöder mig. Jag ville bara vara lilla skeden en stud, så jag orkar vara hela bestiklådan igen sen...

Du satte ord på det. Vi känns verkligen inte som ett team.
Jag kommer på mig själv att sakna sammarbetet med 15-åringens pappa, vi var ett superteam som växte ifrån varandra, men fortfarande är vänliga (vi var vänner tills han träffade sin nuvarande fru och hon kunde inte acceptera det). För att förtydliga så saknar jag inte något annat med mitt ex, utan det är teamworket, sammarbetet jag saknar.

Jag har försökt prata familjeterapi med mannen i flera år, i början för att han verkligen inte förstod hur han skulle hantera/bemöta min autistiska son. Men han var och är noll intresserad och ser inget behov av att gå och prata med någon. Han är inte motiverad att förändra sitt sätt utan hävdar att om alla andra bara skötte sig skulle han inte ha problem. Det är som att han inte förstår att NPF-barn har näst intil omöjligt att reglera sina affektanfall, det är upp till de vuxna omkring att förebygga, parera och hantera situationerna.

Jag fick arbetsdatorn att fungera vid provet. Efter ca 10 omstarter och minst sjutton nya gråa hår. Jag kommer inte få något toppbetyg, men med helgen som varit känner jag att jag inte orkar bry mig. Avslutade provet när jag insåg att jag var för trött för att ens kunna kontrollera stavningen.

Sedan började jag reda i allt som fredagens akuta sjukdom medförde, som en kvaddad bil (som inte blev bärgad dit det var sagt), polisen och försäkringsbolaget. Mamma blev nämligen akut sjuk medan hon körde bil och åkte ner för ett tvåmetersdike och stannade på en uppstickande bergknall i en hage. Bilen är troligtvis så skadad att försäkringsbolaget kommer lösa in den med hänvisning till åldern (20 år, köpt ny och mammas omhuldade pärla). Osäkert om polisen noterat sjukdomsanfallet i anmälan (någon anmälde avåkningen som fyllekörning till 112 men avlägsnade sig från platsen utan att kolla om mamma var okej) så eventuellt åker hon på böter och det finns risk att försäkringen inte täcker något. Bergaren hade dock varit bara 5 minuter bort när hon ringde, och är beredd att vittna om hennes hälsotillstånd. Verkligen en riktig soppa.
Mamma mår även bättre idag, efter ett dygn med medicinering, näringsdropp mm, men har utöver allt annat som felas hennes kropp nu även fått hjärtflimmer, så risken finns att hon inte får komma hem till boendet då det inte är övervakat nattetid.

Han svarar inte på tilltal när han jobbar, och tar jag i honom för att få kontakt blir han irriterad och arg. Jag har heller inte tid att sitta och lirka med honom, jag har studier att färdigställa. 

Hej alla och tack för era svar.
Jag läser och försöker ta till mig men orkar inte svara. Mammas mående går upp och ner, men det står klart att hon kommer inte komma hem. I lördags satt jag vak vid hennes sängkant och nästan önskade att hon skulle få slockna med solnedgången för det var en fruktansvärd dag med olidliga smärtor och bara lidande. Hon slocknade så fort hon fick någon form av respit från smärtorna.
När hon väl hittade ett läge där smärtor och andning var mer okej åkte jag hem (jag behövde sova) och efter att ha berättat, med tårarna rinnande, om saker för min man så måste jag fortfarande hulka ur mig att jag ville ha en kram för att han skulle sätta bort datorn och lämna sitt hörn av soffan. Jag fick en kram. Men den kändes bara fysiskt. Om det går att förstå. Det var som när en av mina chefer gav mig en kram (hen frågade först och jag hade möjlighet att säga nej utan att det skulle blivit obekvämt), det kändes liksom bara på ytan, för min chef känner inte min mamma eller vet hur viktig hon varit genom hela mitt liv.

För de som funderar om varför jag står ut mm. Jag är uppväxt med en pappa som var alkoholist och blev väldigt elak, och min första pojkvän var en kontrollerande narcissist som isolerade mig och utövade psykisk misshandel (har min psyksköterska jag går på samtal hos fått mig att inse) från att jag var 14 tills jag var 20. Sedan äldsta barnets pappa, som inte egentligen hade några fel, vi växte bara isär eftersom han var något år yngre medan jag fastnade i medelålders-tant mentaliteten så snart jag blev tonåring. Jag hade mycket dubbla känslor över att skilja mig från någon av så fåniga skäl som hans växande rasism (karma bet honom på det, han föll för en från andra sidan jorden sen) och att gnistan var borta.
Min nuvarande man var jag vän med i 10 år innan vi blev ett par, jag har alltså känt honom längre än min exman. Vi lärde känna varandra i mitten av 00-talet och jag saknar den personen. Samtidigt när den kommer fram någon gång, så litar jag inte på den. Den känns falsk. Det är absolut mina autistiska drag som slår igenom där, och inte gillar når någon beteer sig annorlunda, tex pga alkohol.

Men runt mig har jag bara dem som aldrig hittade någon och lever ensamma (och barnlösa) eller de som hittade sin person tidigt och hållit ihop sedan dess. Det är bara jag som hankar mig fram mellan långa förhållanden.

På mitt jobb träffar jag ofta ett äldre par (de är över 90 båda två, men pigga som 75-åringar) som är så måna om varandra. Det är mjuka blickar, omtänksamma ord och handlingar. Och jag bara känner en sån längtan efter något liknande. Någon jag kan titta på och känna värme istället för frustration och trötthet.

Ansvarig läkare varnade mig idag att förbereda mig på dagar snarare än veckor som jag har mamma kvar. Hon kämpar men orkar mindre och mindre.

Jag har en nära vän som står pa samma grund som jag. Övriga umgås bara på sina premisser, vilket jag verkligen inte orkar just nu. Jag har en del vänner runt om i världen som jag har kontakt med via nätet och de är ett stort stöd. Jag har även två äldre halvsystrar som lyssnar och stöder när de kan.

Min kompis tycker det börjar bli dags för familjeterapi, och hon har inte fel...

En vecka efter senaste post förlorade jag min mamma.
Det är jobbigt att svara på frågor om henne mm, men jobbigast är alla som säger att jag har tur som har stöd av min man eftersom jag är mammas enda barn och annars varit ensam om allt. Hur ska jag svara dem att jag är helt ensam om allt, plus att det fortfarande är jag som måste styra upp allt hemma. När min hjärna släcker ner pga att den inte orkar mer, så står han och frågar, eller skickar meddelanden tills jag svarar på hans brutalt viktiga fråga (som om han ska jobba på jobbet eller distans, om vi har middag eller vem som ska mata katterna...) och har noll förståelse för att jag orkar inte fatta ett beslut till när jag valt kista till min mamma eller de kläder och smycken hon ska ha på sig. Att jag inte klarar något alls när jag lyssnat igenom sångförslagen från min fd svärmor som erbjudit sig att sjunga (hon är yrkessångare och de tyckte om varandra) eller försöker hitta psalmer som skulle passa.

Jag får be om kramar för att få dem. Om jag inte säger orden händer inget. Jag läser för att undvika verkligheten och började idag gråta över raden "Han strök tillgivet sina knogar över hennes kind när de möttes i korridoren." Jag saknar någon att luta mig mot, som inte fräser och ber mig lämna honom ifred.

Jag var på kurs med jobbet i helgen (mamma sa medan hon kunde prata ännu att hon ville att jag skulle åka) och det var bra att ha annat att tänka på, plus noll ansvar för någon eller något annat än mig själv. Jag kom hem vid 2 på natten efter att ha rest halva söndagen. Måndag morgon steg han inte upp, så jag fick föra barnen till förskola och fritids själv (åt två olika håll). Jag var sedan och måste hem för att ordna ihop saker från helgen som inte hanns med innan barnen måste iväg, och då kommer han nersläntrande i sakta mak vid 9 och tackar för att han fick sova. That's it. Ingen kram. Ingen fråga hur kursen och resorna varit. Ingen fråga om hur jag mår. Bara "Tack för att ni lät mig sova."
Jag lät honom sova för att jag inte orkade höra honom bråka med barnen. Jag hade gärna själv fått sovmorgon, för jag var helt färdig efter långa dagar med utbildning och lång resa både dit och hem.

Det känns tröstlöst, och jag har inte ens någon att prata med det om, det var alltid mamma jag bollade med </3