Är en kram för mycket begärt?

Tyvärr har vi ett väldigt litet socialt nätverk runt barnen, min mamma har tidigare varit familjens klippa, framförallt när min äldsta son var liten, men är tyvärr i livets slutskede pga sjukdom. Min mans föräldrar är inte intresserade av våra barn, de har fullt upp med att vara mormor och morfar till hans systers barn. Äldsta barnets farföräldrar är fantastiska, men en femtonåring är inte speciellt betungande och relativt självgående.

Jag har inte varit iväg själv med barnen över natten på många år, främst pga ekonomiska orsaker. Jag ska fundera på det. De gånger han har haft familjepaus så har han varit ut med sina gamla kompisar, och de kan inte umgås utan alkohol, och då har han varit så berusad när det är över att han inte varit det minsta utvilad när helgen är över.

Eftersom vi inte har någon som avlastar, så har det blivit att vi försöker undvika det i det längsta. Jag jobbar ganska mycket kvällar och jag vet att de läggningarna ofta är jobbiga. Jag är mina barns trygghetsperson, vilket min man verkar ta illa upp över, eftersom han anser sig vara den bättre föräldren. Han tycker att jag har lika kort stubin som han, men jag har ofta varit uppe med barnen i 3-4 timmar på helgen när han behagar nedstiga från sovkammaren...

Jag borde ta tag i att försöka få honom att acceptera en lugn helg i mammas lägenhet som står tom (alltså, hon äger den och den är möblerad men hon bor inte där längre och vi har den som gästbostad när syskon occh syskonbarn från utlandet kommer), men jag vet inte hur jag ska lyckas.

Idag kom han hem med det glädjande (?) beskedet att han kommer jobba hemifrån samma dagar i veckan som jag har studiedagar (jag pluggar på distans 2 dagar i veckan för att få ut en behörighet). Detta är inte för att umgås med mig, utan för att då behöver han inte fundera på parkering vid sitt jobb, jag kör nämligen förbi på vägen till mitt och brukar släppa av och hämta upp honom. Och jag känner att jag aldrig slipper hans surmulenhet. Han sitter dessutom i soffan och jobbar samtidigt som jag ahr mitt studie hörn i samma vardagsrum så ja, det blir två heldagar i veckan där han totalignorerar mig och blir väldigt irriterad om jag försöker få kontakt för att t.ex. föreslå att vi ska äta lunch samtidigt. Förut brukade jag skicka på messenger och det verkade fungera, men nu har han tystat appen så han inte får aviseringar.

Jag känner mig som obekväm i mitt eget hem när jag bara är motvilligt tolererad?

Han svarar inte på tilltal när han jobbar, och tar jag i honom för att få kontakt blir han irriterad och arg. Jag har heller inte tid att sitta och lirka med honom, jag har studier att färdigställa.