I min ursprungsfamilj har vi en tradition av sparande. Min svärmor är en slösare och därför idag saknar tillgångar helt. Det är inget problem för mig. Det jobbiga är att hon är fientligt inställd till att jag har råd med saker. Hon kan direkt vråla på min sambo över detta. Att den enda anledningen till att vi bor som vi gör är för att jag la in pengarna till vår bostad. Hon blir arg när jag köper en bilbarnstol till barnen, ska det verkligen vara nödvändigt med en sån där fin sak? Majoriteten av sakerna vi har hemma är second hand. Till största delen är alla barnens leksaker och böcker second hand. En begagnad barnbok kan jag få runt 5-30 kronor. Om jag skulle köpa samma bok i en vanlig butik skulle jag få betala minst 100 kronor per bok. Så ja, här finns väl en anledning till att det finns pengar till andra nöjen också, jag tjänar inte fett på något sätt men har respekt för pengar. Hon drar det till och med så långt som att min partner aldrig skulle leva med mig om det inte var för mina pengar, att han inte är något annat än en prostituerad man. Jag förstår inte dessa påhopp, jag blir verkligen ledsen och orkar inte med människan. Hon kan typ bli arg för att jag köper en fin julklapp till min sambo, något han verkligen vill ha, typ en jättefin matberedare eller något som kostar en hel del. Men jag kan ju köpa den för att jag lever så snålt i övrigt. Äter massa rotfrukter, linser, bönor och drygar ut all mat hemma med detta så vi har utrymme för lite kött också. Så som svärmor levde innan sin pension var att leva ett liv i överflöd och köpa allt dyrt. Nu står hon helt utan tillgångar istället. Kan hon inte vara glad över att hennes sons partner köper en matberedare till honom som han verkligen vill ha och som han använder?
