Hur acceptera att tvången alltid kommer finnas där?

Fick PANDAS i tonåren (tvångstankar pga tidigare halsfluss). Helt plötsligt från ingenstans fick jag sådana brutala besvär med tvång att jag inte kunde göra någonting mer än upprepa tvång hela dagarna. Kom ur sängen först kl 17 och skrek och grät av ångest. 

Har nu 18 år senare i princip sluppit de mesta av tvången. Men det finns kvar rester. Jag småupprepar vissa saker (räknar) utan att jag tänker på det och har lite ordning jag gärna vill ha, dock inget tvång utan det blir mer som ett obehag annars. Lite bacillskräck också och tvättar mig mer än jag borde. 

Jag HATAR skiten, även det lilla jag har kvar. Jag minns när jag var 14 och inte hade dessa besvär, sen POFF från ingenstans, kom det. Ska jag inse att jag alltid kommer besväras av tvång? Hur ska jag kunna acaveptera det? Vill bara vara fri från det. Känner mig som en fånge i mitt eget huvud. Och nej jag kan inte exponera bort detta som annars. Detta är en annan form av tvång, rester. Som automatiska invanda äckliga tankar som bara poppar upp, främst när jag är stressad.  

Jag går hos psykolog som ska försöka lära mig acceptera det. Men det är jobbigt. Jag vill bara slippa det! :(