Anonym (Nemo) skrev 2025-01-26 10:21:21 följande:
Låter exakt som min och exets separation (eller, inte det med husförsäljning - i vårt fall berodde fördröjningen på att det aldrig hade fallit oss in att vi nånsin skulle separera, så vi hade inte varit så framsynta när det gällde det där med att stå i bostadskö 🙈 - och inte det med barnen - våra ungar ff bodde hemma (de var dock tonåringar allihop) - men i övrigt låter det exakt likadant). Det var en väldigt bra separation, och barnen mådde också bra av att se att vi inte på något sätt var ovänner; att vi ff kunde umgås som nära vänner osv osv. Men, den här typen av separation/skilsmässa bygger ju på att man är överens - att båda känner likadant - vilket ju tyvärr inte verkar vara fallet för TS. När den ene inte vill separera, och när den inte ens fattat att den andre inte mår bra i förhållandet, är det ju en helt annan situation. Det skulle troligtvis bli en jättejobbig situation där ts sambo skulle kastas mellan ilska och förtvivlan och ömsom böna och be och ömsom vara skitförbannad ... Det har inte riktigt nåt att göra med att bete sig vuxet.
TS! Jag tolkar det som att ni inte har barn?
Står tydligt att vi har vuxna barn.
Nej, vi var inte överens. Eller rättare sagt, jag ställdes inför fullbordat faktum en kväll, han hade printat ut skilsmässoansökan. Inget prat innan, bara att skriva under. Visst, vi hade haft det ganska tråkigt ett tag, men jag insåg inte att han ville skiljas. Han hade funderat på det något år. Jag vet inte om jag bearbetat det ännu. Har mixade känslor. Saknar inte honom, men känner mig ändå illa behandlad.
Men jag har aldrig bönat och bett om att få vara tillsammans med någon som inte vill, och gjorde det inte då heller.
