Inlägg från: Anonym (Hej…)
|
-
-
Svar på tråden Vart tar man vägen efter en separation?
-
Jag förstår att de kan låta naivt att säga att jag känner personen tillräckligt för att veta vad denne är kapabel till. Men med det sagt är det minimal risk för att inte säga ingen risk för våld. Det är lika säkert som att denne inte kommer lämna lägenheten till mitt förfogande. Men tack snälla för input om att iaf ha någonstans att sova första natten. Det var inget jag tänkt på. En natt eller två kan jag sova hos vänner/familj men inte 3 månader.Anonym (Var försiktig) skrev 2025-01-26 09:39:05 följande:
Man står ALLTID i minst en lägenhetskö hela sitt vuxna liv, är svaret på frågan.
Jag står i kö sen 25 år så nu hade det inte varit svårt att få ny bostad.
En vän var tvungen att dela bostad med sitt ex i 1,5 år för längesen och det var jättedåligt för hennes mentala hälsa, han drog hem ragg på soffan och ja....allmänt vidrigt.
Men rent praktiskt måste ni ju komma överens, det finns liksom ingen mall att följa om du inte vet/misstänker att han är psykopat och måste fly till en kvinnojour.
Det kan ju bli så att din partner väljer att flytta ut en tid för att tänka istället, om de har någon vän, förälder, sommarstuga eller var som helst att sova en tid. Ta tag i din bostadssituation så fort som möjligt, och du bör egentligen redan vara klar för utflytt när du smäller den bomben. I alla fall inte sova under samma tak direkt sen heller, för du vet inte hur han blir.
Och en felbedömning av det kan bli det sista du gör.
www.svt.se/nyheter/inrikes/tre-kvinnor-doda-pa-en-vecka-man-de-haft-relation-till-misstanks
-
Jag köper argumentet men jag vill inte ha sökt nytt boende i hemlighet. Personen är ingen dålig människa bara ingen för mig, vi är inte kompatibla helt enkelt. Så att säga nu flyttar jag och dra direkt känns som ett väldigt stort svek. Vi har dessutom nästintill alla våra vänner gemensamt. Så jag vill inte bränna några broar då vi eventuellt högst troligen kommer umgås i samma sällskap framöver. Kanske inte månaderna direkt efter men inom sinom tid.Anonym (Nemo) skrev 2025-01-26 10:11:32 följande:Ja, det är ju bra att du är duktig, klok och tänker långsiktigt, så att du inte har svårt att få bostad. Men hur hjälper detta TS? Följande håller jag dock helt med dig om:Anonym (Var försiktig) skrev 2025-01-26 09:39:05 följande:
Ta tag i din bostadssituation så fort som möjligt, och du bör egentligen redan vara klar för utflytt när du smäller den bomben.
Detta är ett bra råd, TS! Jag skulle inte gå så långt som att säga att du riskerar att bli dödad om du fortsätter att bo under samma tak, men det blir helt klart betydligt lättare för er båda om du faktiskt kan flytta i princip med en gång. Skulle det vara så att ni känner att ni vill bo tillsammans ett litet tag till för att det blir lättast för att reda ut alla praktiska detaljer så kan ni ju göra det ändå, men då är det för att ni själva väljer det, inte för att ni måste. -
Korrekt tolkat, tack gode gud att vi inte har barn tillsammans. Jag tror helt ärligt inte att jag hade kunnat lämna då? Ne jag har ingen aning om hur reaktionen kommer bli. Det kan vara allt från att böna och be till att se allt som mitt fel och säga här är dörren, varsågod och lös ditt eget boende. Och om eller ja när vi gör slut så måste jag bo kvar. Jag har inte råd att bo på hotell tills jag hittar något permanent liksom.Anonym (Nemo) skrev 2025-01-26 10:21:21 följande:Låter exakt som min och exets separation (eller, inte det med husförsäljning - i vårt fall berodde fördröjningen på att det aldrig hade fallit oss in att vi nånsin skulle separera, så vi hade inte varit så framsynta när det gällde det där med att stå i bostadskö 🙈 - och inte det med barnen - våra ungar ff bodde hemma (de var dock tonåringar allihop) - men i övrigt låter det exakt likadant). Det var en väldigt bra separation, och barnen mådde också bra av att se att vi inte på något sätt var ovänner; att vi ff kunde umgås som nära vänner osv osv. Men, den här typen av separation/skilsmässa bygger ju på att man är överens - att båda känner likadant - vilket ju tyvärr inte verkar vara fallet för TS. När den ene inte vill separera, och när den inte ens fattat att den andre inte mår bra i förhållandet, är det ju en helt annan situation. Det skulle troligtvis bli en jättejobbig situation där ts sambo skulle kastas mellan ilska och förtvivlan och ömsom böna och be och ömsom vara skitförbannad ... Det har inte riktigt nåt att göra med att bete sig vuxet.
TS! Jag tolkar det som att ni inte har barn? -
Jag tycker att du låter som en väldigt mogen person. Jag hoppas att min partner visar sig vara desamma. Öppen för att vara human och mänsklig mot mig med.Anonym (Jeanette) skrev 2025-01-26 10:31:14 följande:
Står tydligt att vi har vuxna barn.
Nej, vi var inte överens. Eller rättare sagt, jag ställdes inför fullbordat faktum en kväll, han hade printat ut skilsmässoansökan. Inget prat innan, bara att skriva under. Visst, vi hade haft det ganska tråkigt ett tag, men jag insåg inte att han ville skiljas. Han hade funderat på det något år. Jag vet inte om jag bearbetat det ännu. Har mixade känslor. Saknar inte honom, men känner mig ändå illa behandlad.
Men jag har aldrig bönat och bett om att få vara tillsammans med någon som inte vill, och gjorde det inte då heller.