Får inte min tonåring att prata seriöst

Får inte min tonåring att prata seriöst Jag har en svår situation med yngsta dottern som är 15. Hon är väldigt inaktiv, ligger mycket i sin säng med sin telefon, sover länge och går inte upp ur sängen, äter alldeles för lite om dagarna, har problem med att komma till skolan i tid och har svårt att klara skolan, och hon förmår inte att hålla mogna och seriösa samtal. Det blir mycket drama och inte en särskilt skön tillvaro. Hon har diabetes och nu utreder vi henne för en NP-diagnos. Hon bor varannan vecka hos mig och sin mamma. Jag har jobbat mycket med att inte ta onödiga fighter för att det inte ska bli så negativ kommunikation kring henne, så det är det mest basala som jag försöker prata med henne om. Att inte sköta sin diabetes kan ju vara livsfarligt så det kan jag inte släppa. Ätstörningar har vi erfarenhet av och det är inte heller så lätt att släppa. Kombinationen av ätstörningar och diabetes... 😵. Och att försöka få henne att komma igenom skolan.

Samtidigt så vet jag att relationen med henne är viktigast, men vad ska jag då göra? 5-1-regeln känner jag till, att det får vara 1 negativ sak på fem positiva. Tycker ni att jag ska sluta med att uppmana henne till att äta, ta insulin, göra läxor, gå upp ur sängen osv och snarare uppmuntra henne när hon har gjort något bra? Jag är rädd att det kan leda till ganska allvarliga konsekvenser. Ska jag bara låta henne leva sitt liv på sitt sätt? Om jag försöker prata med henne om det jag är orolig för så "flyr" hon hem till mamma. Hon säger att det inte är trevligt hemma hos mig. Det som är "trevligt" för henne anser jag är rent destruktivt, och där har vi uppenbarligen väldigt olika syn på det.

Det är en svår balansgång mellan att vinna hennes förtroende och låta henne ha det skönt på sitt sätt, och att försöka avstyra att det ska gå åt skogen.

Tack för att du delar din situation och dina känslor!
Att andra slår ner på det du skriver och hur du som person reagerar gör mig illa berörd. Det är väl ingen som skriver här om man vet hur man ska hantera situationerna som uppstår och det man gör ger avsedd effekt.

Jag har gått med i det här forumet idag på grund av min förtvivlan över min 15-åriga dotter. Hon är "untochable"! Jag får inte säga minsta lilla om vad hon ska göra eller hur hon ska vara för då sticker hon hemifrån till mamma. Jag är orolig för att hon ska hamna i ätstörningar, men jag kan inte ens beröra frågan med henne utan att det blir drama och hon sticker. Såna kommentarer som att "du måste visa vem det är som bestämmer" funkar bara om personen visar någon grad av respekt tillbaka. Om hon inte gör det så funkar inte hot.

Jag tror att det för alla människor är så att man måste gräva där man står. Därför är det ingen ide att någon annan applicerar sin egen situation på er och säger vad ni ska göra. Du måste utgå från din dotter och ingen annans. Kan man ställa krav på sitt barn, om det funkar, så är det väldigt positivt tycker jag. Det visar på någon slags respekt som jag tror i grunden bygger på barnets egen självkänsla. Har man självkänsla så kan man vara generös mot andra och respektera andra. Men är självkänslan och tryggheten i sig själv svag så är förmågan att vara bjussig och tillåtande sämre. Det tror jag är grundproblemet. 5-1-regeln är en nyckel.

Vad gäller USA-resan så tänker jag att det är svårt att tvinga en 15-åring att vara borta om hon inte vill. Då kanske ni får dela upp er efter två veckor.

Om hon utreds för en NPF-diagnos tycker jag att du ska lägga fokus där på att förstå vad det faktiskt innebär att leva med en hjärna i totalt kaos och inte kan förmå ta in viktig information. Läs på hur det är att ha en diagnos och vad du som förälder kan lära dig av det. Samt att lära dig hur man bemöter ett sådant barn. 

Tumma inte på viktiga saker som insulin etc men du måste ta information på ett sånt sätt som hon faktiskt kan ta in utifrån en eventuell diagnos. 

Hon är varken, dum, trotsig eller lat. Hon har en hjärna i kaos som tröttar ut henne redan på morgonen. 

En normal människa har 100 kr i energi varje morgon att spendera på dagen. När du lägger dig har du kanske 25-30 kr kvar på den ... Vi med diagnos har en bra dag 75 kronor på morgonen och nånstans efter lunch är vi nere på 0 ...  då är resten av dagen kvar.. konsekvenserna av det kommer dagen efter då vi vaknar med 50 kronor i energibanken....gissa fortsättningen.....

Vi föräldrar blir lätt och med all rätt oroliga för saker som barnet inte bryr sig om för tillfället. Det vi ofta gör i våran iver att få en snabb förändring är att försöka rätta till det, skälla, föreläsa eller förminska deras problem. Det vi ofta glömmer bort är att lyssna på var de befinner sig. För ditt barn är allt nytt och då hon inte har din erfarenhet så utgår hon från vad som känslomässigt är viktigt för henne. Testa att bara lyssna på din dotter under en period. Lyssna och bekräfta då du känner igen hennes känslor utan att säga men? berätta inte heller hur hon ska lösa problemen. Mycket av det du vill att hon ska klara av kanske egentligen inte är viktigt nu, men det är viktigt att hon kan när hon är en självständig vuxen. Skapa relation och sedan hjälp henne först med det hon vill ha hjälp med inte vad du tycker att hon behöver hjälp med. Då du måste styra som kring insulin, återkoppla och säg att du gärna gör på annat sätt bara det fungerar, men då måste hon hjälpa till att hitta en bättre lösning. Hon ska snart bli en självständig vuxen och då måste hon lära sig att förstå och ta hand om sig själv. Det hjälpte mig att komma närmare mina barn och att få dem att ta hand om sig själv bättre.

Ja, tack!

Jag blir om och om igen överrumplad över hur dåligt hon tar saker jag säger i största välmening. Hon blir väldigt lätt kränkt och reagerar extremt. Eftersom konsekvenserna blir så stora så känner jag att det inte var värt det, att det jag gjorde var för svårt för henne att hantera. Hon måste ta utvecklingssteg utifrån den position hon är på just nu, och det gäller för mig att hitta den och ställa krav som hon kan hantera. Och det verkar vara ett rörligt mål dessutom.