20-åring som inte vill va vuxen

Som utomstående ser jag.
En sjukskriven, utbränd mamma.
En pappa som behöver stöd och har svårigheter.
En lillebror som bollas mellan föräldrarna.
20-åring som inte har några starka förebilder,vem ska ställa krav på ungdomen?

Hur ser era rutiner ut?
Sätt krav på honom för att få bo kvar hemma?

Jag har en 19 åring som inte tar tag i sitt liv och jag servar inte henom.
Hen är hemma sedan förra våren.
Jag väcker henom när jag åker till jobbet.
Lägger en att göra lista på nattduksbordet,  den listan är hans jobb.
Det kan vara: sök 5 jobb, ring tandläkare/dr/ annan myndighet, töm maskinen, vik tvätten, dammtorka, laga mat, städa toaletterna, gå ut med soporna, rensa och städa klädkammaren.
Minst 4 uppgifter om dagen.

När jag kommer hem från jobbet så ska uppdragen vara färdiga.
I början gjordes de inte och då gick jag ut och åt med en vän.
Var soporna inte ute satte jag dem i hens rum.
Tvätten blev inte tvättad osv.

Det ska inte vara lätt att bara vara hemma.

Lycka till

Nu för jag säkert hela familjeliv emot mig, men sparka ur ungen.

En 20-åring ska inte bo hemma och bara drälla omkring.

Bästa du kan göra är att ge honom ex en månads uppsägningstid, så har han den tiden på sig att skaffa eget boende och kanske även jobb. 

Jag skulle nog som motprestation motprestation att han fortfarande bor hemma kräva att han träffar en psykologi/samtalskontakt under ett par månader och väcker hon på morgonen. Ingen mår bättre av att vända på dygnet. 

Tror det kan vara svårt. Ni kan ju tillsammans sätta er ner och skissa upp husregler. Hur rutiner ska se ut T ex. Om han inte arbetar så behöver han ansvara för hushållet kanske?

Sen kanske ni kan brainstorma lite om potentiella jobb, kanske jobba på mack, byggvaruhus, affär osv, öronmärka en tid därhemma så att han skriver och skickar ut ansökningar.

Man är vuxen vid den åldern.

Tack för era svar hittills. De har lite olika förhållningssätt och ja det finns ju inga enkla svar. Att sparka ut honom är ännu inte aktuellt. Jag tror inte att det är bästa hjälpen just nu och dessutom skulle det paja vår relation för all framtid.

Han är lik sin far i en del saker som att inte lägga så stor vikt vid högtider som jul och födelsedagar. Maten är intressant men allt socialt runt om och traditioner är oviktigt.

Vid för höga krav reagerar både far och son med att köra huvudet i sanden och skjuta problemet ifrån sig.

Vi har börjat styra upp med nya rutiner att alla ska hjälpa till hemma med något. Också lillebror. Det funkar halvt som halvt. Men bättre för varje vecka.

Hjälp mig gärna komma på konsekvenser som skulle gå att genomföra.

Sedan tidigare är det inlärt att bara man maskar tillräckligt länge så kommer mamma inte orka tjata. Pga min utmattning har jag inte orkat genomföra mina hot och därmed skjutit mig själv i foten. Jag mår bättre nu men vet att jag måste ha realistiska planer. 

Att bryta bredbandet är ingen idé. Han har ett mobilabonnemang han själv betalar för som han nyttjar istället.

Om någon har tips på hur man lotsar i samtal där svaren är "jag vet inte" så tas de tacksamt emot. Likaså hur man skulle få honom att förstå nyttan med att inte vända dygnet. Det hjälper nämligen inte att försöka väcka. Han är som en säck potatis tills han själv vill vakna. Även de dagar jag varit hemma och försökt upprepade gånger. 

Jag är orolig för hans mående. Jag kan inte se några framtidsdrömmar eller framtidstro hos honom. Ett tag pratade han om att bli gruvgeolog men verkar inte tro att han skulle klara det.

Som sagt, jag vet att mitt och pappans psykiska mående och tillkortakommanden har ställt till det rejält för honom. Jag har väldigt dåligt samvete för det. Jag har misslyckats med mitt viktigaste uppdrag här i livet! Och nu när jag mår bättre och vill göra det jag kan finns t ex inte längre kommunens familjepedagoger att tillgå då han är vuxen. Jag har ingen att bolla med.