IVF 2025

Hej på er, hoppas det är okej att jag hoppar in. Tack för att ni delar med er så i dessa trådar. Jag har läst och följt flera av under många månader, vilket gett mig så mycket <3

Jag och min sambo har försökt bli gravida i 3 år. Vi blev remitterade för IVF för 1,5 år sedan men pga tråkiga omständigheter har allt dragit ut på tiden.

Vi gjorde vårt första äggutag i fredags. Vi fick 10 ägg och spermierna såg bra ut. Vi bokade tid för återföring på onsdag (dag 5). Vi bor några timmar från kliniken, så det krävs mycket planering för att få till allt med ledighet från jobb osv. Kliniken skulle inte ringa i helgen. 

Istället ringde dom igår och sa att tyvärr så blev endast två befruktade och nu kunde vi få återföring på måndag dag 3, om vi ville (vad betyder det? att det är så liten chans att det är knappt värt?). Jag blev så ledsen att jag knappt minns vad han sa.

Det känns som vi bränner våra försök nu. Vet att det bara är första och är helt inställd på att flera troligtvis kommer behövas, men vi är ganska gamla (37 + 38) och kommer kanske inte ha råd att betala egna försök sen. Känslorna skenar.

Hur mycket sämre än chansen med återföring dag 3 jämfört med dag 5?
Om bara 2/10 blir befruktade, kommer man välja ICSI nästa gång då?


Livet är tufft på flera  fronter just nu. Tyngst är att jag förlorade min mamma för en månad sedan, mamma som var min stora stöttepelare. Samtidigt ville varken jag eller mamma att jag skulle vänta längre, men jag är rädd att min sorg ska påverka chanserna negativt.

Vad tråkigt att ni fick missfall, tack för att du delar med dig <3 

Dom har inte pratat om att sätta in båda samtidigt. Den enda jag pratade med i helgen var en personal på labb som inte kunde säga något om behandlingen, ingen annan var i tjänst. Jag tänker att jag ska ringa dit imorgon och ställa lite frågor innan det är dags. 

Tack snälla för dina stöttande ord och ditt svar <3

Låter betryggande att dom anpassat din behandlingen efter tiden. Vad skönt också att vara på en klinik närmare er. 

Håller tummarna för dig framöver, fint att veta att du har några i frysen som finns där.

Ja, det räcker ju med ett litet lyckligt embryo. Jag tror jag bara blev så ledsen när det svängde från så positivt och självklart på fredagen och sen sämre besked på lördagen. Fast än jag är fullt medveten om att hela den här resan är en resa mellan hopp och förtvivlan för de allra flesta, så kunde jag inte kontrollera mina känslor.

Vilken otroligt fin tråd ni har här. Så värdefullt för många!

Tog ledigt från jobbet (vilket är extra jobbigt då jag är ny och verkligen vill göra mitt bästa då det är ett jobbar jag kämpat för länge), åkte 3 timmars med start kl 05 imorse. När jag kommit fram ringer dom och säger att inget embryo ser bra ut :( 

Förstår verkligen att ni och många andra gått igenom det här och betydligt tuffare saker flera ggr, men det är ändå så hjärtskärande.

Nu skulle dom odla vidare två halvdana embryon, för att eventuellt frysa in dag 5 eller 6. Jag frågade flera ggr varför man inte gör en färsk återföring dag 5 om det ser tillräckligt okej ut för att frysa in, men fick inget svar.

Antar att jag ska sluta med Progesteronet, men det sa han inget om. Det var åter igen en labb-person som ringde och jag tycker det är svårt att få svar på mina frågor då eftersom det främst gäller behandlingen.

Det kanske är olika, men jag har vänner som varit med om det som inte behövt vänta ett helt år. Däremot behövdes en läkarbedömning om när kroppen var redo för att starta IVF, minns inte hur lång tid det tog, men inte så länge.

Beklagar verkligen missfallet. Jag hoppas du får hjälp snabbt! 

Idag blev det helt bekräftat att inget embryon såg ok ut. Jag har varit inställd på att det kan bli få ägg, få befruktade, få embryon och att ruvartiden kommer vara jobbig och att chansen är relativt låg även då för att det ska lyckas.

Men när vi inte ens kommer till återföring så känns det ännu tyngre. Jag känner en oro för att något är fel och att vi aldrig kommer komma till steget med återföring :(

Läkaren var förvånad och orolig över att det inte blev ett enda användbart embryo då det såg så fint ut med både ägg och spermier.

Det fanns inget som vägledde honom till vad vi kan göra annorlunda, men vi kunde prova att byta läkemedel för stimuleringen och ev prova ICSI. 

Dock behövde jag vänta minst en cykel så att äggstockarna fick återhämta sig. Är det alltid så tro? Eller är det för att han beskrev dom som svullna och påverkade?

Jag var väldigt beredd på att det kan ta tid, men det känns jobbigt att han var så förvånad och orolig. Min sambo började prata om en älder bekant som aldrig fick barn osv och jag känner inte att jag vill ha mina tankar där :(