Barn motvilligt till ny partner – hur länge?

Vad säger och gör pappan?

Min partner säger att barnet brukar fråga efter mig och tolkar det som att barnet tycker om mig. Typ så. Partnern säger också till barnet att hen inte ska vara dum mot mig etc.

Jag tycker att det är svårt att tala om detta med min partner. Jag vet liksom inte vad som är ?normalt?. 

Hur funkar det med biomamman, är det hon som baktalar dig inför barnen? Det är ofta det vanligaste skälet när små barn visat aversion mot ny partner så länge som de gjort med dig.

Jag svarar att det aldrig går över, eftersom jag hatade min styvfar med passion hela hans liv från att jag var sju år och han kom in i bilden.

Men det kan ju ha något att göra med att han levde på min mamma i 30 år, inte jobbade, rökte som en borstbindare och drack som en svamp...

Föräldern borde tala klarspråk med sina barn hur man beter sig, och inte.

Ar ni två kvinnor och det därför inte blir något klarspråk utan mest bara mjuka 'var inte dum mot xx'.

Det tar så lång tid som Barnen behöver för att känna att du som en del i deras liv inte påverkar dem negativt, utan positivt. Till det händer kommer de att se dig som ett hot. Så unga barn brukar det inte ta allt för lång tid för. Men räkna med ett år för att orka. Det är värt det. Nästa gång ni äter middag tillsammans och pappan är med kan du testa att ställa följande fråga öppen. Ibland har jag märkt att ni pekar ful fingret mot mig, varför gör ni det? Lyssna på vad de har att säga. sedan skulle jag säga. Okej då förstår jag. Säg inte att du blir sårad säg i stället. Jag tycker Om er jättemycket, men jag gillar inte när någon pekar fulfinger till mig eller någon annan. Även om man är arg eller sur. När jag ser det nästa gång så kommer jag säga till. Därför att jag vet att det blir så tråkigt när man umgås och man gör sådana saker. Om ni tycker att jag gör något fel och inte vågar säga det till mig, prata med er pappa om det. Jag vill ju att vi ska ha roligt tillsammans.

Många tänker att pappan i det här fallet är den som ska uppfostra, men jag tycker att alla vuxna ska markera och visa barn på ett respektfullt sätt var våra gränser går. Men man kan göra det med vänlighet och gärna med humor. Framförallt när man inte har en bra relation. Försök att tänka att barnen med tiden behöver lära sig att respektera andra och att det de gör nu är för att de tycker något är svårt som de inte kan hantera på annat sätt. 

som sagt min erfarenhet är att barn är bra på att anpassa sig så länge de inte i längden påverkas negativt av den nya situationen. Håll ut, markera, men fortsätt vara vänlig. Lycka till!

Jag har så svårt att förstå varför man fortsätter pressa i en situation som inte fungerar.
Pappan har bara barnen varannan vecka. Varför inte umgås när han inte har barnen?
Nej, man måste fortsätta skava mot varandra heela tiden. En i sällskapet vill ju inte. Tvingar man lite till så kommer det nog funka...

Men kan man inte ta en paus i alla fall?

Det är också ett alternativ men inte alltid det bästa för barnet. Jag vet att det finns vuxna som haft bonusföräldrar när de var barn som de inte tyckt om och som till och med har varit elaka mot dem. i sådana relationer är det såklart inte bra att fortsätta. Jag har även träffat dem som när de var barn har fått styra föräldrarnas kärleksliv. Det Vill säga sin förälder har aldrig träffat någon för banen inte velat det. Instinktivt är det nog inte många barn som älskar det till att början med. Det kan däremot skapa skuldkänslor hos barnen när de växt upp. Minna mamma och eller pappa har aldrig träffat någon för att jag inte ville det när jag var fem och så ser de hur ensamma föräldern är. Inte så lyckat. Därför tror jag att det är viktigt att känna av och notera framsteg. Men också backa då det behövs. men jag tror faktiskt att det inte är sunt att barnen ska få lära sig att det är okej att bestämma över andras känslor och behov. Däremot att deras oro och känslor tas på allvar. Däremot kan man inte styra allt. Vi behöver även möta oron.

När jag växte upp hade jag kompisar där föräldrarna skaffade nya som dom aldrig gillade även i vuxen ålder. Vissa tycker man bara inte om, tror inte det är svårare än så. Dom tvingades leva med dom nya i sina hem, i dom flesta fall blev det ok men inte alltid.

Kanske är det en obalans i det som mycket annat. Det kanske finns empatiska par som egentligen skulle klara av att få fina relationer med barnen som tyvärr inte gör det för att de är oroliga att barnen ska ta skada. Medan det finns par som inte Lyssnar på barnen och vill att de bara ska anpassa sig, som tutar och kör och där barnen faktiskt mår dåligt. De två olika personlighetstyperna kanske sneglar på varandra och tänker att, där ska inte jag hamna.