Jag håller med, märkligt. men exakt så sa hon.
I vanliga fall hade jag ju frågat mer om hennes grunder till att sätta den diagnosen men ör ärligt talat rädd för att uppfattas som en besvärlig patient. Och det är väl ett typiskt tecken på personlighetsstörning inom psykiatrin, 😂
1. Läkare kan begå misstag de med, oavsett hur lång utbildning de har, eller hur mycket experter de är.
2. Precis som är fallet inom alla andra yrkeskategorier finns det även läkare som är inkompetenta.
3. Att sätta en diagnos som inte ens används längre, och dessutom utan att basera det på något annat än sina egna samtal med patienten, placerar, som jag ser det, TS läkare i både kategori ett och två.
Just my penny's worth
Sen föreslog hon att jag skulle testa att gå på något aktivitets-stålle för att ha något att göra om dagarna. Jag förklarade att jag tror inte det är ett ställe för mig att vara på då jag känner mig helt fel-placerad på ett sånt ställe. Jag mår inte alls bra av att vara bland andra människor som är sjuka inom psykisk ohälsa. Det får mig bara att känna mig ännu sjukare. Den miljön passar inte riktigt mig. Men ok, jag tänkte jag ger det en chans, och lyssnar på henne som är överläkare och tydligen ska veta vad som är bäst. Själv föreslog jag att jag kanske kan gå och hälsa på på jobbet, börja med det. Men då menade hon på att jag tänker allt eller inget, att jag var väldigt svartvit i mitt tänk - att jag inte ville gå på daglig aktivitet men att hälsa på på jobbet. ok.
sagt, och gjort! Jag gick dit, till den dagliga verksamheten. Och det var precis som jag misstänkte. Inget ställe för mig. Folk som gick dit trodde jag var en ny bland personalen 😳🙈😄 Flera trodde jag hade börjat jobba där 🤣
Mådde verkligen inget bra av att gå dit - folk som pratade om missbruk, självmord, sjukersättning osv..ärligt så kände jag att det inte var en miljö för mig. Det var nån som ville frälsa mig, och en annan berättade att hon hade vandrade pinnar som husdjur? jag kände mig helt lost av att hänga där.
stod ut i 3 veckor sen fick jag nog!
så jag började hälsa på på jobbet. Och det var ju absolut helt rätt!
Jag är psykiater. Tyvärr finns det många oskickliga psykiatriker som ställer diagnoser väldigt lättvindigt. En borderline/EIPS-diagnos måste inte nödvändigtvis föregås av en strukturerad utredning, men man behöver ju ha ganska mycket på fötterna för att ställa diagnosen på ett säkert sätt ändå. Som någon annan här sa (som också var psykiater, tror jag?) används den diagnosen lite som en slaskdiagnos av vissa kollegor.
En sådan diagnos, och också de flesta andra psykiatriska diagnoser, tycker jag bör ställas i dialog med patienten, så att man på ett pedagogiskt sätt kan motivera varför man ställer diagnosen och vad behandlingsplanen är. Att få en diagnos uppfattas ju av många patienter som en stor sak, som en stämpel i pannan som talar om för en att man är en sådan här person. Dessutom fungerar det på ett liknande sätt för oss som arbetar inom psykiatrin, och vissa diagnoser kan leda till att viss personal ger ett sämre bemötande osv. Så av de här skälen behöver man vara väldigt noggrann med detta. Detta verkar ju ha brustit väldigt mycket i ditt fall TS, och utifrån din berättelse saknas också hållpunkter för den diagnosen.
Sen när det gäller vilken annan diagnos som skulle kunna vara lämplig tycker jag det är bättre att inte spekulera. Det är klart att man skulle kunna tänka sig ADHD eller vad som helst, men jag tycker inte att man som patient bör fundera för mycket på detta själv utan det är bättre då att försöka hitta en duktig psykiater om man kan.
Slutligen är frågan om självmordstankar inget konstigt alls i mötet med en psykiater. Varje gång man som psykiater träffar en patient måste man göra en bedömning av självmordsrisken hos patienten, och i den bedömningen ingår det för det mesta att ställa just den frågan. Sen kan frågan ställas på olika sätt, med olika finkänslighet och olika sorters inramning, och är man mer erfaren som psykiater eller känner en patient väl kanske man inte alltid behöver ställa frågan uttryckligen. Men att frågan ställs är ingenting märkligt i sig, utan tvärtom kan man ju förvänta sig att den frågan bör ställas i någon form nästan alltid vid ett nytt läkarbesök inom psykiatrin.
Nä, aldrig! 🤷?♀️
Däremot kan man ju såklart ibland känna att folk kanske inte alltid förstår vad det innebär att lida mycket av ångest och utmattning. Men det är ju inget jag kräver helller att folk ska förstå. Men inte så att jag känner mig missförstådd överlag. Tycker snarare tvärtom, att jag ör väldig tydlig i mitt sätt att kommunicera. Men det är klart man börjar fundera när hon tolkar mig så fel. Hon om
npgon borde väl förstå lite bättre kan man tycka. Läkaren jag hade innan henne var ju helt grym på att kommunicera med mig. Kände mig aldrig som en besvärlig patient. Känns som läkarbytet verkligen har påverkat mig väldigt mycket. Man är i en sån känslig situation och så tänker man att en överläkare borde ju ha koll på saker och ting osv? men istället har ju verkligen blivit osäker på mig själv. läskigt när jag tänker efter. Tror också att när man mår dåligt och är så skör så blir det lätt att man liksom sätter nån övertro på en överläkare sådär. I min värld så kan dom allt och vet bäst, typ. Svårt att förklara liksom.
Hej!
Tycker att du ska lyssna på magkänslan. Jag har varit sjuk i 9 år i utmattningssyndrom och haft så många olika läkare. Alla har sina teorier och sina preferenser på mediciner osv. Att en läkare säger att du har Borderline behöver inte alls betyda att du har det. Om du inte tror att du har det så är det antagligen så.
Angående ADHD så kan man ha det och ändå klara skolan, studera på universitet osv. Men vissa har fördomar om detta. Även läkare. Sedan ser man ju inte på betygen hur mycket jobb det varit bakom dem heller.
Jag har fått diagnoserna autism och ADHD och jag la otroligt mycket tid i skolan och fick ändå VG i snitt. Om man inte vetat att jag ägnade hela min vakna tid åt skolan hade man nog tyckt att det inte var några problem. När jag studerade på universitetet ledde det till utmattningssyndrom, men jag blev ändå godkänd på kurserna tills jag insjuknade. Men man ser ju inte i betygen hur mycket jag fick kämpa för dem.
Jag har hört så mycket som inte stämmer in på mig av läkare. Som till exempel att jag skulle ha psykoser, vara deprimerad osv. Men jag känner inte igen mig alls. Det var en läkare som sa att om man har sömnsvårigheter, koncentrationssvårigheter och alltid är trött så är man deprimerad. Då var jag ordentligt utmattad. Men jag ville leva, såg fram emot saker, osv. Psykoser är kanske svårt att veta själv om man har, men jag ser inga tecken på det och ingen bland mina bekanta gör det heller.
En annan läkare sa innan jag fick min ADHD-diagnos att hon inte trodde att jag hade ADHD. Hon sa att man fick dålig koncentration om man hade problem i relationer (har en släkting som jag berättade om och den släktingen är väldigt elak mot mig.) Det köpte jag inte då jag har haft koncentrationssvårigheter så länge jag kan minnas, förskolepedagogerna uppmärksammade det, osv.
Grejen är att min sjukskrivning snart går ut och jag egentligen inte behöver en läkare längre. Min medicinering hjälper mig och det räcker med att jag får mina recept bara så klarar jag mig.
Undrade mest om själva diagnosen-sättningen. Att hon dels satt den, på grunder vi har olika åsikter om samt att hon inte ens fört en dialog med mig om det då jag upptäckte det själv på 1177.
Men men, tänker väl att det är väl
ingen idé att tjafsa om det utan för försöka släppa det. Tids nog kanske jag kan leva med att hon valt att sättacden diagnosen fast att jag inte håller med. Finns väl värre problem antar jag 🙂
har du gjort en diagnosutredning så har du fått svara på en massa frågor i en blankett.
Frågorna är slumpvis och har vissa inriktningar.
Diagnoser ställs delvis utifrån de svar du gett, så om du gjort testet är det ingen godtycklig gissning från psykiaterns sida