Att leva ensam i en relation

Jag lever också lite så ensam i förhållandet. Vi stöt oss på vissa saker hos varandra, som jag anar att alla par gör. Vi får det vardagliga att rulla på och det blir enklare att vara två en ensam. Vi resonerar om saker men vardagligt prat existerar typ inte. Han är inte intresserad att prata med mig. Vi ses till middag men är på varsitt håll i mångt och mycket. Vi har semestrar ihop och det funkar men till och från på samma sätt som till vardags. Han gör det han behöver göra för att få vardagspusslet att gå ihop. Men jag vet inte om han respekterar mig igentligen och vi har en del olika värderingar. Jag är uppvuxen med ett mer öppet sinne och ibland lite naivt vilket krockar med hans fördomar. Jag kan förstå om andra undrar varför vi fortfarande håller ihop, vilket jag själv undrar ibland.  Kanske av lättja. För att det är billigare att vara tillsammans än att leva skiljd. Ska man ändå leva ensam, man kanske inte träffar någon ny, så kan man lika gärna leva tillsammans med någon om det inte förpestar ens tillvaro fullständigt. Att leva frånskild känns mer skrämmande än att hålla fast i det jag känner till, det som ändå funkar och en tillvaro jag ändå har vissa fördelar av. Men ibland blir jag bara sne över en dålig attityd eller ord som jag blir irriterad av att höra. Men alla förhållanden har sitt. Så det finns ogräs här och där i trädgården men så finns det också vackra blommor. Det ska inte vara för polerat heller. Men ogräset får inte dominera hela trädgården. Men det är svårt att veta ibland om det ska komma upp några nya blommor när det känns visset. Är det bara lite visset för att det behövs lite vatten och näring eller är det helt dött? Det kan jag undra ibland.