Familjer med ett barn- hur är det?

Är en 47 årig gift kvinna och har en efterlängtad dotter som tillkommit genom äggdonation. Är själv också ensambarn. Vi ville gärna ha syskon till dottern och försökte med syskonförsök utan att lyckas. Jag har aldrig saknat syskon och aldrig känt mig annorlunda på grund av att jag är ensambarn utan har haft andra nära relationer med vänner/kusiner som blivit substitut för syskon och för min dotter som nu närmar sig tonåren är det likadant. Hon har en bästis som hon hängt ihop med sedan tidigt från förskolan som blivit som en extra syster och hon har fler andra nära vänner. När hon var yngre pratade hon om att hon vill ha syskon men nu säger hon någon gång nu och då att det är så skönt att att slippa ha någon att tjafsa med när hon ser hon ser hur kompisar bråkar med sin syskon och att vi har det så lugnt och skön bara vi tre. 

Visst ville vi ha syskon men känner oss så tillfreds i vår tresamhet och jag tror att det är viktigt att verkligen försöka landa i förnöjsamhet och tacksamhet i det man fått. Sedan skulle jag också vilja framhäva både från min egen erfarenhet som ensambarn och i att uppfostra ett ensambarn att det är väldigt viktigt att se till att det finns substitut för syskon i form av vänner eller släktingar. Ibland har det känts som att vi har fritids hemma när dottern drar hem kompisar men jag är ändå så tacksam och glad att hon har andra nära relationer förutom mig och maken. Så summan av kardemumman - säkerställ att eran son har vänner och andra nära relationer.