Familjer med ett barn- hur är det?

Som frågar lyder. Jag har en fantastisk son p snart 5 år. Jag älskar honom, är hemmaförälder och ägnar hela dagarna åt aktivera, leka, hoppa i sängen (jag med) måla, pyssla, inte nudda golv, åker på utflykter, träffar jämnåriga kompisar , öppna förskolan osv.
jag tycker vi lever ett drömliv. Min son har aldrig nämnt ordet syskon, trots att alla vänner, hans vänner har syskon.
hur som, vi har försökt i 4 år (utredning osv) och kan inte få fler barn. 

det är en stor sorg men inget vi visat för vår son för han är hårt allt. Jag kan ibland känna en girighet att jag önskar ett barn till, då jag vet att det är många utan barn som kämpar- och en ångest att han inte kommer få ett syskon - när jag läser och här folk såg att syskon är det finaste du kan ge, din son kommer må dåligt och känna sig ensam, du lämnar allt ansvar på honom när du dör osv 

Extra tungt kanske för att jag inte kan få fler barn?

jag vill veta hur ni som bara har ett barn, hur er familj ser ut, hur ni upplever det, hur era barn mår, men även ni som växt upp utan syskon- hur har ni mått och vad tror du att det beror på att ni kännt er ensamma eller inte ensamma? Finns det något jag som förälder kan göra mer  för min son? 

jag och pappan som också är hemma hela dagarna (vi har den möjligheten och tagit oss den) är enligt vår son hans bästa vänner :) och ibland tänker jag hur många fler som leker så mycket som vi gör, jg blir som ett barn med honom. Går in i rollen som lille skutt ute i trollskogenn, plötsligt dyker det upp troll osv jag ni förstår. Eller jag hoppar i en timme på studsmattan - gräver ner mig själv djupt i snön osv