Oplanerad femma, stöd och hjälp

Hej!

När jag träffade min man var jag lite äldre än du är nu, han cirka 10 år äldre. Jag hade 4 barn från 11 år och neråt. Min man hade också 4 barn, cirka 10 år äldre än mina.
Vi var båda färdiga med barn sa vi, men trots skydd blev jag gravid ganska tidigt i förhållandet. Jag var chockad och orolig för hur han skulle reagera när han fick veta, men när jag höll testet framför oss sa han "vad du än tycker nu så får du inte vara ledsen". Dock slutade det i missfall, vi var båda besvikna och slutade sedan i princip med skydd. Jag blev gravid igen - missfall. Tredje gången fick vi till sist en liten dotter. Hon har verkligen gjort familjen komplett, och det har varit en stor glädje (precis som du skriver) att få barn med någon jag älskar. Efter det kände vi oss färdiga på riktigt, och min man steriliserade sig på eget initiativ.

Jag kan inte tala om för dig vad du ska göra, men jag tänker att du är gravid nu, och det får du utgå ifrån. Graviditeten kan du inte flytta på om du inte gör abort, och då är den inte bara flyttad utan slut. Dina studieplaner kan däremot flyttas. Du vet väl att du kan ta studielån tills du är 57 år?

Det är din kropp och ditt val. Din man har använt sin kropp och sitt val till att inte sterilisera sig, och nu är du gravid. De kvinnor som helt säkert vet att de vill göra abort bokar en tid direkt, de skriver inte en tråd på Familjeliv och beskriver hur de är rädda för att ångra sig om de gör abort, och att de känner modersinstinkt och anknytning.

Sen räknar jag annorlunda än du. Du räknar din graviditet som en liten "femma", fast det egentligen är din "fyra" och din mans "trea". Det låter inte riktigt lika överväldigande, va? (Jag säger att jag har 5 barn och 4 bonusbarn, inte att jag har 9 barn, för det har jag inte.)

Och jag tycker att det är tecken på tanklöshet att inte sterilisera sig om man är färdig med barn. Det är ett nästan hundraprocentigt säkert sätt att se till att det inte blir fler barn. 
Nu har TS´ man inte gjort det, utan han har som fertil man haft sex med en fertil kvinna, och det har resulterat i en graviditet.

Det är inte lätt, men du kan tänka så här: Din man har rätt till sin åsikt, att han inte vill ha fler barn. Men det är du som är gravid och det är du som får ta den praktiska konsekvensen oavsett vilket beslut du tar, du får genomföra aborten eller bära och föda barnet. Därför tycker jag att din åsikt ska väga tyngre än hans åsikt.
I ditt beslut tycker jag också att du ska väga in det faktum att han sätter sig själv helt och hållet i första rummet. "Han är rädd att han inte kommer orka." Tufft, verkligen, att ha en fru som är gravid i 9 månader, och sedan behöva hålla henne i handen på förlossningen. Hur ska han orka? Har han frågat om du orkar, och vad du vill?
Rent krasst har han haft chansen att hindra en graviditet, men valt att inte göra det.

Ta det beslut du tycker är rätt! 4 barn är faktiskt hanterligt för dig, precis som 3 barn är hanterligt för din man. Även om han är 45+. (Min man var 50 när vår dotter föddes, och han orkar.)

Vad är det där för motbjudande syn på barn, och vad har du för hemska erfarenheter som gör att du ser på ett syskon som ett straff?
Nog för att mina tonåringar tycker att deras syskon är skitjobbiga emellanåt, men om det till exempel är någon konflikt på högstadiet, då håller de ihop. Som förälder har jag ett stort ansvar för att mina barn får bra relationer till varandra, och att de ser varandra som tillgångar i livet. Skulle mina barn se varandra som konkurrenter om arvet efter mig om kanske 40 år, skulle jag ju undrat vad jag gjort för fel. Och skänkt varenda krona jag ägde till något katthem eller Rädda Barnen.