Tycker du att båda parter i en relation har lika stort ansvar för att den fungerar?

Det är inget bra exempel med otrohet, men OK 

Har inte partnern ett ansvar att om man bestämmer sig för att fortsätta relationen, inte i framtiden dra upp gamla synder i tid och otid ?  

Partnern har väl ett ansvar att erkänna det arbete du gör för att få förtroendet tillbaka?

Det handlar inte om ansvaret för varandra, det är en annan fråga, utan ansvaret för att relationen ska fungera i framtiden.

Det tycker inte jag. Ta exemplet med att en part vill flytta utomlands. En kompromiss skulle i så fall kunna vara att gå med på (det egentliga nej:et) om den andre parten får det eller det. Sen kanske den andra parten sitter utomlands och är djupt olycklig för att den blev övertalad att kompromissa.

Det enda rimliga är att förstå och respektera att ett nej väger tyngre. Värderar den ena en flytt utomlands högre än relationen så bryter man naturligtvis upp.

Jag föreslår inte 50-50. Utan 75-25. Män är rätt kassa på relationer ärligt talat och att kräva lika mycket av dem som av oss är att ställa för höga krav. Jag tycker att kan en man nå upp till hälften av hälften, kvinnan gör 3/4 delar så är det faktiskt helt ok. Jag är nöjd med det. Att han försöker så gott han kan är gott nog. Så 75-25.

Tycker att båda har ansvar att lyssna på varandra. Det är så man argumenterar, borde vara självklart. Tror inte på kompromisser då det betyder att ens vilja har "manipulerats" fram

Försöker förstå men lite flummigt. Stannar den som vill flytta så anpassar den sig eller kompromissar? Vad innebär att den ena anpassar sig? Jag tycker att anpassa sig till den andre eller relationen är samma sak som att kompromissa. Men du kanske menar att anpassa sig kan vara att bryta upp.och anpassa sig till den nya situationen? Som singel.

Jag tror man måste kompromissa lite i alla relationer i livet. Arbetskamrater, partner, syskon, vänner, föräldrar osv. Jag menar man arbetar inte eller umgås med sig själv om man har en relation med ovanstående relationer? Sen har kompromisser sina gränser. Tycker absolut inte man ska gå emot sig själv i något som gör en olycklig. En flytt utomlands är en ganska ordentlig omställning. Tänker mer på kompromisser i det vardagliga livet, viljor, intressen osv.

Ge och ta.

Ska försöka bena ut hur jag tänker.

Kompromiss: Du får det och så får jag det. Betyder då att en någons egen vilja har förhandlats fram.

Anpassa: Förståelsen för att alla vill olika saker.

Samt att ett nej väger tyngre i princip i alla situationer. Och att mottagaren av nej:et då behöver anpassa sig själv efter det. Ta exempelvis hushållssysslor. Säger någon nej till hushållssysslor så behöver den andre anpassa sig efter det. Ett sätt att lösa det är att ta ansvar för all städning, ett annat mer rimligt scenario är att lämna det dåliga förhållandet.

Jag tyckte jag skrev det men tar det igen. Naturligtvis har båda ansvar för relationen.

Ok förstår hur du tänker men det låter ju mycket värre än en kompromiss tycker jag. Att utbyta är väl ändå bättre än att ta ett nej i alla lägen eller lämna? Jag menar det är väl oerhört sällan att man i en relation oavsett vänskap, romantisk, eller syskonrelation är överens om allt och tycker samma om allt? Man umgås ju inte med eller är ihop med ett klonat jag? En exakt version av sig själv? Där kommer ju samspel, samarbete och komromissa in?

Tråkigt att behöva lämna alla relationer när man får ett nej istället för att mötas halvvägs och lösa det? För man är helt omöjligt överens om allt oavsett vilken relation man har med en person. Hade blivit så ledsen ifall enkla lösningar bara gav ett nej, ta allt eller lämna istället för samarbete och kompromisser. Sen tycker jag att allt har en gräns såklart även kompromisser, man ska ju inte må dåligt.

Aja, förstår vad du menar nu men vi tycker absolut helt olika om saken.