Hur är det att vara barn till någon som är adopterad?

Jag är barn till en adopterad far. Det har nog varit jobbigt för oss bägge men på olika sätt. Han ville aldrig prata om det, så jag vet inte vad han tänkte om sitt ursprung eller hur mycket han visste. Men jag har alltid undrat över om jag har kusiner någonstans. När jag blev förälder så fick mitt barn en sjukdom, så jag undrar om den kan komma från min pappas sida av släkten. Jag har undrat hur de har hanterat den...

Min pappa är adopterad, men inom Sverige. Så varken han eller jag har någonsin upplevt att inte "se svensk ut", sticka ut utseendemässigt. Och man känner heller inte att man har en förlorad kultur, språk etc. På den fronten har han/vi haft det mycket lättare än många andra. Han har aldrig blivit "stämplad" som adopterad.

Men självklart funderar man ändå ibland på saker som var 50 procent av ens gener kommer ifrån. Ifall det finns sjukdomsanlag vi bär på och som vi inte vet om och inte kan spåra, för allt tar slut redan en generation bakom mig.

Pappa har alltid, så vitt jag vet, varit helt ointresserad av sina biologiska föräldrar. Han vill inte veta något och har inte känt att något fattas. Jag och mina syskon däremot är intresserade, och jag hade gärna försökt hitta något via Ancestry och liknande. Pappa är ännu så pass ung att hans biologiska föräldrar mycket väl kan vara vid liv. Jag har ännu inte gjort några efterforskningar för det känns orätt mot pappa som inte vill veta (han skulle aldrig hindra mig men det går ju liksom inte att t.ex. hitta farmor utan att han också blir indragen) Samtidigt handlar det ju om mitt liv och mina frågor också, och ska jag vänta till den dag pappa är borta finns absolut ingen chans att träffa farföräldrar, eventuella syskon till pappa och kusiner.

Så sånt är lite svårt.

Självklart är det naturligt att vara nyfiken kring sitt ursprung, men om det inte finns möjligheter till att veta mer kanske det blir enklast att lägga det åt sidan. Vet han om det finns chans till att söka om han vill? Är bara nyfiken, du behöver inte svara om du inte vill hur upplever du att han har varit jobbig? Det är intressant för många upplever också konflikter kring att vara barn till adopterade men de har svårt att sätta fingret på det.

Jag är barn till en adopterad inom Sverige. Vi har rötter i Finland/Estland, men i vårt fall är det jag som sticker ut eftersom min pappa är från Afrika. 

Min mamma mår bra och har inte haft stora problem med sin adoption. Självklart har hon brottats med tankarna om att inte höra till och att tolka alla gräl med sina föräldrar som att de inte älskar henne pga att hon är adopterad. Det är nog helt normalt. Hon fick även barn tidigt som många andra adopterade kvinnor. Skapade sig en egen biologisk familj så att säga. 

Jag har släktforskning som hobby och jag har våra släktträd på både den biologiska sidan och den adopterade sidan, så vi vet var vi kommer ifrån och vilka de var. 

Jag tror att man i min generation - alltså som barn till någon som är adopterad - inte har samma inre konflikt som någon som är adopterad. Jag kan utan problem omfamna hela min bakgrund och alla som varit inblandade. Känner stor tacksamhet mot båda sidor. Mamma har alltid haft dåligt samvete om hon har tagit kontakt med sin bio-mamma, men jag har inget sådant. Min mormor och morfar är så självklart de jag har vuxit upp med, de biologiska var också bra folk men bara genetiska släktingar. Det är klart man är intresserad av alla som har haft en roll i vem man har blivit. 

Träffade min biologiska mormor några gånger när jag var liten.