Hur är det att vara barn till någon som är adopterad?

Jag är barn till en adopterad inom Sverige. Vi har rötter i Finland/Estland, men i vårt fall är det jag som sticker ut eftersom min pappa är från Afrika. 

Min mamma mår bra och har inte haft stora problem med sin adoption. Självklart har hon brottats med tankarna om att inte höra till och att tolka alla gräl med sina föräldrar som att de inte älskar henne pga att hon är adopterad. Det är nog helt normalt. Hon fick även barn tidigt som många andra adopterade kvinnor. Skapade sig en egen biologisk familj så att säga. 

Jag har släktforskning som hobby och jag har våra släktträd på både den biologiska sidan och den adopterade sidan, så vi vet var vi kommer ifrån och vilka de var. 

Jag tror att man i min generation - alltså som barn till någon som är adopterad - inte har samma inre konflikt som någon som är adopterad. Jag kan utan problem omfamna hela min bakgrund och alla som varit inblandade. Känner stor tacksamhet mot båda sidor. Mamma har alltid haft dåligt samvete om hon har tagit kontakt med sin bio-mamma, men jag har inget sådant. Min mormor och morfar är så självklart de jag har vuxit upp med, de biologiska var också bra folk men bara genetiska släktingar. Det är klart man är intresserad av alla som har haft en roll i vem man har blivit. 

Träffade min biologiska mormor några gånger när jag var liten.