Vad är det som driver samhället till att bli så polariserat?

Nja, jag tycker att Core skrev ett väldigt bra inlägg. Han berättade om framför allt unga mäns upplevelse, inte om vad vi bör fokusera på och vad som är viktigt.

Jag tycker det är självklart att vi som samhälle bör lyfta ojämställdhet i många olika avseenden, och jag skriver också under på att kvinnor på det hela taget har en sämre position i det svenska samhället även idag.

Men vi har haft några årtionden av ett väldigt ensidigt fokus på kvinnor och en ibland närmast mansfientlig retorik från vissa håll, med kollektivt skuldbeläggande gentemot män för ett fåtal mäns våld mot kvinnor och tal om "toxisk maskulinitet" osv. Samtidigt som vi sett väldigt positiva förändringar i vad som är möjligt för män att säga om kvinnor i offentligheten har vi också sett att det blivit alltmer vanligt med någon sorts mansförakt från kulturskribenter, där det är helt okej att skriva om män på ett sätt som i dagens samtalsläge absolut inte skulle vara okej i  andra riktningen.

Alltså jag gnäller inte på att det är så här, för jag tror att vi fortfarande är mitt inne i en viktig omställningsfas vilket är till det bättre för kvinnorna och i förlängningen samhället i stort, och vi har fortfarande en bit att gå innan vi är framme vid någon sorts mål. Men dessa förändringar upplevs inte positivt av alla, särskilt inte av unga män som kan känna sig som Core beskriver samtidigt belastade av hårda krav och dessutom då utpekade för att vara privilegierade, för att inte ta ansvar för toxisk maskulinitet osv. Kritik har ofta bemötts med att det är gnäll från män, att man "tycker synd om" sig själv osv, och det vid få tillfällen jag sett någon debattör ta dessa känslor på allvar.

Detta har då tyvärr, som jag uppfattar det, plockats upp av alternativhögern i Sverige och internationellt och vi har en massa unga killar som känner sig stärkta av Jordan Peterson, Trump, Musk, Joe Rogan och andra som de upplever lyssnar på och förstår dem.

På samma sätt var det länge "förbjudet" att vara kritisk mot invandringen på minsta sätt. Fram tills för 6-7 år sedan hade vi ett samhällsklimat där minsta lilla yttring om att allt kanske inte är frid och fröjd med att vi har en så stor invandring resulterade i tillmälen om att vara rasist osv. Jag minns ramaskriet någon gång för kanske 15 år sedan där nuvarande L (tror det var Fp då) ville införa språktest för att få svenskt medborgarskap, en idé som ter sig fullt rimlig idag. Det är ett totalt faktum att vi tidigare hade en samtalskultur i Sverige som omöjliggjorde all sorts kritik mot invandringspolitiken utan att stämplas som persona non grata. Personer som försökte diskutera detta, vilket är vad kommentaren "det får man väl inte säga i det här jävla landet", gjordes till åtlöje i stil med "du får säga vad du vill, men jag kommer att säga att du är rasist för det är du". Så man erkände ju inte alls denna förtryckande samtalskultur, vilket jag ser som ett stort svek av ffa medierna under denna period.

SD och liknande partier sammanför ju dessa två. Den sortens partier pratar förstås öppet om att invandringen inte fungerat så bra, och de bryr sig heller inte ett dugg om jämställdhet eller att försöka utmåla män som toxiska patriarker.

Jag tror absolut inte att feminismen, "woke-ismen" eller den närmast toxiska antirasismen som tidigare var förhärskande har varit de dominanta drivkrafterna i samhällsutvecklingen, men jag tror definitivt att den är en del av problemet därför att dessa ideologier har förfrämligat stora delar av medborgarna som sett att media och politiker inte pratar om de problem de ser (skjutningar på öppen gata, försämrad skola, vård och allt annat) utan om helt andra saker (toxisk maskulinitet, hur det är förkastligt att inte säga "hen", hur viktigt det är att underklassen inte flyger till Thailand osv).

Innan någon nu får för sig att jag är SD-rasse så kan jag meddela att jag alltid röstat på V eller Mp, men jag ser det verkligen som att dessa två partier tillsammans med media och ett gäng aktivistiska akademiker har ägnat sig åt en sorts ideologi som stött bort många, framför allt unga män, och att det är en del av den polarisering vi ser idag.

Vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Det verkar som att du är argumentationslysten här och är mer inriktad på att skjuta ner detaljer i det jag säger än att engagera dig i en hederlig diskussion. Tycker det är en rätt tråkig stil att skriva "då har man nog inte ägnat en endaste tanke åt..". Tycker du själv att du bidrar till ett bra samtal där? Eller när du säger "hur ska du ha det" om någonting som jag inte alls har sagt? Alltså du behöver inte hålla med mig, men kom igen, en högre nivå kan vi väl ha här.

Jag skulle gärna bemöta det du säger, men ditt sätt att argumentera gör mig väldigt osugen på det.

Förstår inte alls vad du menar. Du verkar ju mest vilja bråka och tjafsa snarare än att bidra till ett konstruktivt samtal.

Försök läsa mitt långa inlägg igen utan någon på förhand bestämd uppfattning om vad jag försöker säga. Jag tycker att jag är extremt nyanserad. Jag berättar om:

1. En upplevelse som jag tror att många unga män har haft.
2. Vad den upplevelsen beror på.
3. Att det har varit en oavsiktlig baksida av att försöka göra gott (dvs. verka för jämställdhet, antirasism osv)
4. Att jag tror att den upplevelsen har bidragit att många har lockats till att rösta för SD, men att jag inte tror det är den dominerande förklaringen.

Jag har inte på något sätt tagit ställning för vad som är rätt eller fel i detta, förutom i det att jag har sagt att jag tycker att jämställdhetsarbetet är viktigt.

Hur kan du se det som enögt och polariserande? Det övergår mitt förstånd.

Nej, för att du är så dum så att klockorna stannar. Men du har ingen aning om det själv.