Vad är det som driver samhället till att bli så polariserat?

Jag har aldrig, och kommer aldrig, rösta SD eller liknande ytterhöger partier. Däremot ser jag vart det här med olika polariseringar kommer från.

Jag som född i början av 90 talet vart tonåring under en period av woke, om ni fattar vad jag menar. När jag gick praktiskt gymnasium, gick jag igenom alla stadier av lärlingsprygling, sjuka beteenden äldre män hade men yngre, och lärde mig hantera det bara, som en naturlig del av arbetslivet på något sjukt sätt. 

Ni kan ju tänka er vilka tankar man får när artiklar börjar dyka upp om tjejer som varit med om samma sak, eller invandrare. Det var sexism och rasism, men det jag fick leva med fanns det inget namn på?

Alltså jag hörde till en generation unga män som hela tiden fick höra vilka fördelar vi hade, utan att vi någonsin fått se skymten av de påstådda fördelarna. Jag hörde till de sista kullarna som skulle ta värvning, men inte kvinnor ur samma generation vart tvingade till samma sak. Vi hade enligt utsago exakt samma förutsättningar, fysiskt som psykiskt, men jag skulle vara beredd att dö för mitt land, inte kvinnorna? Två kollegor på mitt jobb dog i arbetsplatsolyckor mina första år, otaliga skador både bland mig själv och kompisar på jobbet, jag själv bröt ryggen och hade oerhörd tur, men jag fick veta att frisörer var underbetalda och bör ha samma lön som
mig?

Jag fick barn tidigt, och av omgivningen förväntades jag vabba, vara föräldrarledig, närvarande pappa, tvätta, laga mat. Fine, en bra utveckling. Men jag förväntades fortfarande vara hockeytränare, skotta uppfarten, vara den starka och trygga parten, klättra upp på taket när det läckte under spöregn, etc. Jag drev nästan mig själv sakta till vansinne, helt baserat på omgivningens syn på vad en ung man skulle stå för.

Jag vet att jag inte hade hela bilden, men man måste förstå förvirringen som fanns bland min generation unga män. Mycket hat skapades, och samhället blev i slutändan ännu mer polariserat än innan. Jämnställdhet är en bra sak vi ska värna om, men med fel utgångspunkt skapar vi ett samhälle som ruttnar inifrån, inte minst på grund av den andel sjuka män vi skapar. Incelgenerationen är karvad ur detta. Rent objektivt ett gäng sopor, men man ska fortfarande förstå varifrån det kommer om man ska kunna råda bot på problemen.

Här är en liten hint om vart vi står- För några år sedan skrev irena pozar eller vad hon heter en artikel om att 75 procent av alla utbrända är kvinnor. Ingen pratade i de här sammanhangen om att 75 procent av alla självmord begås av män, i något av de här sammanhangen den du diskussionen dök upp. Två symtom på samma sjukdom, där den ene får skylla sig själv och den andre är det synd om. Mannen skulle göra mer.

missuppfatta mig rätt nu, jag backar den ursprungliga feminismen helhjärtat, problemet är vad saker har utvecklats till på senare år. Det har i många fall handlat om rent hat mot vita män, med en känsla av att det varit sanktionerat av staten och samhället i stort. Tycka vad man vill om det, men friskare blir vi inte om vi ser oss som en och samma organism

Nja, jag tycker att Core skrev ett väldigt bra inlägg. Han berättade om framför allt unga mäns upplevelse, inte om vad vi bör fokusera på och vad som är viktigt.

Jag tycker det är självklart att vi som samhälle bör lyfta ojämställdhet i många olika avseenden, och jag skriver också under på att kvinnor på det hela taget har en sämre position i det svenska samhället även idag.

Men vi har haft några årtionden av ett väldigt ensidigt fokus på kvinnor och en ibland närmast mansfientlig retorik från vissa håll, med kollektivt skuldbeläggande gentemot män för ett fåtal mäns våld mot kvinnor och tal om "toxisk maskulinitet" osv. Samtidigt som vi sett väldigt positiva förändringar i vad som är möjligt för män att säga om kvinnor i offentligheten har vi också sett att det blivit alltmer vanligt med någon sorts mansförakt från kulturskribenter, där det är helt okej att skriva om män på ett sätt som i dagens samtalsläge absolut inte skulle vara okej i  andra riktningen.

Alltså jag gnäller inte på att det är så här, för jag tror att vi fortfarande är mitt inne i en viktig omställningsfas vilket är till det bättre för kvinnorna och i förlängningen samhället i stort, och vi har fortfarande en bit att gå innan vi är framme vid någon sorts mål. Men dessa förändringar upplevs inte positivt av alla, särskilt inte av unga män som kan känna sig som Core beskriver samtidigt belastade av hårda krav och dessutom då utpekade för att vara privilegierade, för att inte ta ansvar för toxisk maskulinitet osv. Kritik har ofta bemötts med att det är gnäll från män, att man "tycker synd om" sig själv osv, och det vid få tillfällen jag sett någon debattör ta dessa känslor på allvar.

Detta har då tyvärr, som jag uppfattar det, plockats upp av alternativhögern i Sverige och internationellt och vi har en massa unga killar som känner sig stärkta av Jordan Peterson, Trump, Musk, Joe Rogan och andra som de upplever lyssnar på och förstår dem.

På samma sätt var det länge "förbjudet" att vara kritisk mot invandringen på minsta sätt. Fram tills för 6-7 år sedan hade vi ett samhällsklimat där minsta lilla yttring om att allt kanske inte är frid och fröjd med att vi har en så stor invandring resulterade i tillmälen om att vara rasist osv. Jag minns ramaskriet någon gång för kanske 15 år sedan där nuvarande L (tror det var Fp då) ville införa språktest för att få svenskt medborgarskap, en idé som ter sig fullt rimlig idag. Det är ett totalt faktum att vi tidigare hade en samtalskultur i Sverige som omöjliggjorde all sorts kritik mot invandringspolitiken utan att stämplas som persona non grata. Personer som försökte diskutera detta, vilket är vad kommentaren "det får man väl inte säga i det här jävla landet", gjordes till åtlöje i stil med "du får säga vad du vill, men jag kommer att säga att du är rasist för det är du". Så man erkände ju inte alls denna förtryckande samtalskultur, vilket jag ser som ett stort svek av ffa medierna under denna period.

SD och liknande partier sammanför ju dessa två. Den sortens partier pratar förstås öppet om att invandringen inte fungerat så bra, och de bryr sig heller inte ett dugg om jämställdhet eller att försöka utmåla män som toxiska patriarker.

Jag tror absolut inte att feminismen, "woke-ismen" eller den närmast toxiska antirasismen som tidigare var förhärskande har varit de dominanta drivkrafterna i samhällsutvecklingen, men jag tror definitivt att den är en del av problemet därför att dessa ideologier har förfrämligat stora delar av medborgarna som sett att media och politiker inte pratar om de problem de ser (skjutningar på öppen gata, försämrad skola, vård och allt annat) utan om helt andra saker (toxisk maskulinitet, hur det är förkastligt att inte säga "hen", hur viktigt det är att underklassen inte flyger till Thailand osv).

Innan någon nu får för sig att jag är SD-rasse så kan jag meddela att jag alltid röstat på V eller Mp, men jag ser det verkligen som att dessa två partier tillsammans med media och ett gäng aktivistiska akademiker har ägnat sig åt en sorts ideologi som stött bort många, framför allt unga män, och att det är en del av den polarisering vi ser idag.

Det verkar som att du är argumentationslysten här och är mer inriktad på att skjuta ner detaljer i det jag säger än att engagera dig i en hederlig diskussion. Tycker det är en rätt tråkig stil att skriva "då har man nog inte ägnat en endaste tanke åt..". Tycker du själv att du bidrar till ett bra samtal där? Eller när du säger "hur ska du ha det" om någonting som jag inte alls har sagt? Alltså du behöver inte hålla med mig, men kom igen, en högre nivå kan vi väl ha här.

Jag skulle gärna bemöta det du säger, men ditt sätt att argumentera gör mig väldigt osugen på det.

Rätt komiskt att någon ser det som toxiskt att man ska vara stark.

Jag skulle hävda motsatsen. Att det är toxiskt att inte anse det.

Poängen är att polarisering inte bygger på vetenskaplig fakta, utan på människors upplevelse och egna tolkningar av vad som är sant

Vi kan titta på samma information men se ur olika perspektiv, och tolka olika mönster. Om vi tar en graf som säger att människor från andra länder begår brott. Hur ska vi lösa en samhällsklyfta genom att stirra oss blinda på det objektiva faktumet? Jag skulle säga att extremhögern använder just samma retorik som dig, man nyanserar ingenting utan menar att vi ska hårdtolka fakta. Men du gör som du vill, jag kan inte förvänta mig att andra klarar av att just nyansera.

Män är ingen enhetlig grupp. De män som klagar har inte min inställning. Är inte det självklart? Bara för att en man röstar på Moderaterna så betyder inte det att alla män gör det.

Och som jag sa. Att ha synen att män ska vara starka är inte toxiskt. Det är den synen som är en viktig orsak till att vi har ett så bra samhälle som vi har.

En svag man ska erkänna att han är svag och jobba för att bli stark.

Att det är dåligt att säga att man är stark när man är svag är rätt självklart. En bekvämt och enkelt sätt att sätta huvudet i sanden.  Fast det finns självklart inget manligt i det och det finns det ingen vettig man som tycker heller. Det är sånt bort från manlighet man kan komma. 

Genom att visa att det inte är SD:s fel. Men det gör man inte. SD tar inte ansvar, de utmålar sig som offer. När de gör uttalanden om andra partier och dess företrädare från sin trollfabrik heter det att det är skämt och satir. När andra gör uttalanden om SD blir SD kränkta och beter sig som offer. 

Så du tror att det går att argumentera rationellt med en individ som är tydligt deklamerar att "det är Hammarbyarnas fel och jag har rätt"?

Du tror inte att det tvärsäkra uttalandet i sig omöjlig en rimlig kommunikation?

Själv tror jag att den typen av "samtals-öppning" är döfödd för allt utom tjafs men det är jag det.