40+ och inga vänner, så himla ensam

Jag är kvinna, 40+, och så otroligt ensam. Utåt sett ser det säkert inte ut så, har familj och barn och jobb.

Men jag har inga vänner. Bekanta, absolut. Några människor jag har kontakt med sen förr i livet - men det finns ingen i mitt liv som någonsin skulle fråga hur det är. Jag har ingen.

Jag vet inte varför, jag har aldrig varit elak nåt nån vad jag vet, men folk slutar alltid höra av sig efter en tid. Jag är alltid den som tar initiativ att ses, bjuder hem folk, men sen blir det mer sällan, och gör jag inte det kommer det aldrig en motinbjudan. Jag har ingen väninna att prata med, ingen att åka på spa med, ingen att bara ta en spontan fika med. Ingen. Jag har verkligen försökt så många gånger att skaffa vänner, men ingen stannar.

Och det känns ju minst sagt ensamt.

Mitt förhållande är inte heller så romantiskt längre, mannen har slutat bry sig, det är samma där - jag fixar alla överraskningar i vårt förhållande, försöker få till lite vi-känsla, och gör jag inget så blir det inget.

Så jag känner att jag går runt i ett vakuum, jag försöker kämpa på med pepp för barnens skull och göra deras liv glatt och fyllt av härliga överraskningar, lek och upplevelser iaf, med en mamma som de vet bryr sig.

Men ibland undrar jag ju vad det är för fel på mig när vare sig vänner stannar eller mannen verkar intresserad. Och det känns så, så ensamt i hjärtat. Nåt fel är det ju, och jag vet inte vad jag gör som verkar stöta bort alla människor. Jag ler utåt men gråter inåt.

Någon som har en likadan sits och kunnat självreflektera mer?