Pappa respekterar ej 4-åringens vilja

Pappan klippte ju barnet kort. Inte bara luggen. Stor skillnad.

Barnet hade sagt nej massa gånger. Jaet var uppenbart feltolkning eftersom barnet blev väldigt ledsen.

Varför är det viktigt att bestämma barnets hårlängd mot barnets vilja om det sköts, tvättas etc? Barn är också individer med önskemål.

Barn som vägrar klippning är vanligt förekommande vid npf, har du några tankar kring det?

Att pappan inte fattar att han kränker/lurar sin son här får mig att undra om han också har npf.

Ta ett rejält snack med pappan, ni måste enas om en linje och sen borde sonen få vara ifred utöver det. Kanske bestämma att han måste klippa i alla fall luggen var 3e månad mot att pappa lägger ner att tjata och hacka på hans utseende.

Samt att sonen måste ha gummiband för att fästa håret så han ser ordentligt och inte fastnar när han är ute och leker.

Alltså ... man blir ju mörkrädd. Kanske menar du att man inte ska låta ett barn styra och ställa över de vuxna genom att få hysteriska utbrott - i så fall håller jag så klart helt med dig. Men att inte lyssna på hur barnet känner, och att bara köra över helt rimliga önskemål som inte finns någon som helst anledning att neka, bara för att "jag är förälder och det är jag som bestämmer" ... det är maktmissbruk.

För övrigt gällde ts fråga ju inte huruvida de skulle böja sig inför sonens utbrott (på vilket sätt skulle de ens kunna göra det? Skadan var ju redan skedd?), utan huruvida man bör respektera en fyraårings önskemål om sig själv så länge de inte på något sätt får några negativa följder. Kan du (och/eller övriga i tråden som uttrycker denna bisarra åsikt) förklara varför du anser att svaret på den frågan är nej?

Verkligen. Barnkonventionen som är en del av svensk lag har ju en drös punkter varav en av de viktigaste är

. Barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet. Hänsyn ska tas till barnets åsikter, utifrån barnets ålder och mognad.

En fyraåring är absolut mogen nog att ha åsikter om vad den föredrar. Konventionen säger inte att man ska låta barnet bestämma allt men att barnet åsikt ska räknas. 

I fallet om hår kan det ju vara just att barnets önskemål om hårlängd lyssnas till, under förutsättning att barnet kan sköta håret så att det inte blir ohygieniskt eller liknande.

Jag håller absolut inte med dig och det gör inte forskningen heller. Barn behöver få lära sig att även deras åsikter räknas, inom satta ramar.

Det du beskriver hjälper inte barnet på något sätt mer än att aldrig lära sig att dess röst räknas. 

Det är något som kan ge individer som inte vågar säga till när de känner olust för något, för att vuxna alltid vet bäst. Det kan ge katastrofala följdverkningar om barnet tex råkar ut för sexuella övergrepp eller slag, då det inte kommer säga till.

Jag har haft jättelångt hår hela livet. Klippte mig kanske 1-2 cm max åt gången och håret växte till rumpan. Ingen frisyr. Mitt hår var det viktigaste jag hade, jag har alltid sett det som något jag velat spara. Det har alltid fått beröm av frisörer för att det är extremt välskött och hälsosamt som hår.

Om nån hade tvingat mig klippa det hade jag än idag avskytt den personen för det, det kan jag lova dig. 

Jag är tjej. Varför skulle samma inte få gälla en kille?

Barnet har rätt till en åsikt och att få den hörd, säger just barnkonventionen. Alltså att man faktiskt lyssnar till barnet, inte bara noterar åsikten men kör över barnet för att man inte instinktivt håller med.

I det aktuella fallet hade barnet upprepade gånger tydliggjort att det inte ville klippa håret. Att då fortsätta tjata om det är inte att respektera en åsikt. 

Den viktigaste uppgiften man som förälder har är att barnet lär sig identifiera sina känslor och få en god självkänsla och en trygghet i sig själv. Det gör man inte genom att köra över ett barn som du förespråkar. Din metod leder till kuvade barn som inte vågar säga hur de känner eller säga till om något känns fel av vad vuxenvärlden och de med makt gör. Det ger i sin tur människor som inte får en god självkänsla och inte kommer våga säga till om något är fel i framtiden.

Att sätta gränser och att ta hänsyn till känslor är inte motsatsförhållanden vilket många, likt du, har fått om bakfoten. I det aktuella fallet kan en gränssättning vara att man får ha långt hår om det sköts men att man klipper toppar så håret undviker att bli tovigt i onödan pga delade hårstrån. Om det sköts får man ha långt hår, om barnet inte kan hålla efter det eller vara okej med att det då tvättas och borstas regelbundet klipps det till en längd där det fungerar. Vilket inte måste vara militärsnagg direkt.

Din metod är otidsenlig och i strid med nuvarande barnlagar. Kom med i matchen.

Du förespråkar vad som på engelska heter  Authoritarian Parenting. Dvs där föräldrar bestämmer och barn ska lyssna. De problem forskningen ser med denna typ av föräldraskap är att barnen inte lär sig hantera sina egna känslor och få problem att lita till sin egen förmåga.

Issues of Concern

Authoritarian Parenting

Authoritarian parents typically engage in a 1-way mode of communication where they establish strict rules that the child is expected to follow without question or negotiation. These rules are rarely explained, and children are expected to meet high standards without making mistakes. Errors are often met with punishment. Authoritarian parents tend to be less nurturing, maintaining high expectations with limited flexibility. 

Children raised by authoritarian parents often exhibit well-behaved behavior due to the consequences of misbehavior. Additionally, they tend to follow precise instructions more effectively to achieve their goals. However, this parenting style can also lead to higher levels of aggression, while children may also exhibit shyness, social ineptitude, and difficulty making their own decisions.[1] This uncontrolled aggression may stem from challenges in managing anger, as these children often lack proper guidance. Additionally, they may struggle with low self-esteem, which further hinders their decision-making abilities.[2] Strict parental rules and punishments can also drive children to rebel against authority figures as they grow older.