Att tycka att det är härligt att bebistiden är över?

Snälla säg att det finns någon annan mamma där ute som tycker att det är härligt när barnen övergått från små bebisar till lite större barn? Eller är jag ensam?

Känns som det överallt lyfta fram att man ska vara så ledsen och sörja att inte ha en minibebis längre, gråta när man lägger undan de minsta storlekarna etc. 

Men jag tycker bara att det blir roligare och roligare ju äldre barnen blivit. Äldsta barnet är 3,5 och är ju helt fantastiskt rolig nu egentligen, pratar och frågar om allt mellan himmel och jord och vi kan leka mer riktiga lekar. Sömnen funkar också. Ser fram emot att lillasyskonet också blir så stor, så vi kan göra alla härliga utflykter ihop utan konstant passa en sovtid, ha blöjor med och bära bära bära småbarn.

Men det känns nästan förbjudet att tycka så. För mig är bebistiden så mkt oro, oro för SIDS, oro att de ska ramla, inte gå upp i vikt, fontanellen, kräks och att de inte kan kommunicera helt vad de vill. Jag har tyckt att bägge barnen varit otroligt söta och charmiga men jag känner mig helt enkelt som en fantastiskt mycket bättre småbarnsmamma än bebis mamma...

Finns det någon annan som haft de här känslorna?