Hur jobba med sin dödsångest?

Upplever själv ingen dödsångest. Vet inte om det är hjälpsamt (eller om det kommer att ändras när jag blir äldre) men här är mitt perspektiv.

Det är meningen att äldre går bort före yngre, så fungerar livet när allt fungerar som det ska. Döden som koncept innebär ju ingen smärta eller lidande. Vare sig mentalt eller fysiskt. Det är naturligt att sakna den som går bort, efter ett tag blir känslan lättare att hantera.

Fast då försvinner även den känslan när man är död, dvs längtan efter att fortsätta uppleva saker. Alla bekymmer slutar i princip. 

Sen ska man förstås göra det bästa av livet man lever här och nu. 

Vet inte varför jag inte känner någon form av dödsångest, det kanske är naturligt att känna dödsångest för många. Jag kanske har accepterat livet och döden som koncept. Man kan ju inte styra direkt (förutom att äta bra, träna och må bra)

Har du testat att bara åka med och låta panikkänslorna spela över? Mentalt dyka in i tankarna som skrämmer dig och upptäcka att du kom ut helt och hållen på andra sidan? Panik är väl som att försöka trycka på en broms som inte fungerar.

Hej på dig. Det du har beskrivit som liv och död, är en beskrivning av hur du upplever ditt gränssnitt. Gränssnittet motsvarar inte nödvändigtvis en yttre oberoende värld. Exempelvis har du ikoner eller appar på din dator eller motsvarande, deras utseende motsvarar inte programmen. Tittar vi oss runtom i naturen, ser vi exempelvis fjärilen, som är ett ägg, är en larv, som förpuppas och flyger sin väg som fjäril. Det är väl det vi kallar återfödelse, eller en form av det? Då du var ett foster, fanns du då? Eller var du en övergång att bli det som är du nu? 

Ett enkelt exempel, x1=existens av något som har potential och möjlighet att bli ett träd. X2=individuellt träd och x3=dött individuellt träd och potential och möjlighet att bli ett individuellt träd i x2 igen.

Lycka till!

Usch då, det låter inte bra. Låter som du dykt djupare i panikkänslan i stället. Går det att tänka på döden från ett tekniskt perspektiv i stället?

Många som lider av panikkänslor brukar hantera det via kbt

Stämmer, du kan applicera samma resonemang på vilka varelser som helst. Finns det ett du utan du-upplevelser? Det låter paradoxalt. Icke-existens finns inte. Det som blev du fanns i form av potentialer och möjligheter. Det du kan göra är att ifrågasätta dina resonemang kring detta, ifrågasättanden leder till att man provar sina resonemangs giltighet. Är de inte giltiga får man omformulera dem. Använda dem som verktyg för att komma framåt.

Har du varit sövd någon gång? I så fall fanns du inte då heller. Hade du du-upplevelser som foster? Annars fanns du inte då heller. Eller vid djup sömn, som du kanske redan indirekt påpekade. Då duet inte upplever, kan du heller inte göra värderingar som bra eller dåligt, för inte var det hemskt innan du föddes? 

Jag tror ännu på att ifrågasätta sina resonemang, prova dess giltighet och se hur långt de håller. Det är lätt att ta så mycket för givet med hänvisning till att det bara är så och du har ju här lagt fram en övertygelse om hur det är, som du dessutom värderat. Kan du bevisa din övertygelses giltighet? Inte för mig, men för dig själv? Där kan finnas mycket att upptäcka om du börjar med det. 

Där ligger ju knuten. Man kan ju tänka tekniskt runt döden som koncept utan att känna att det är något man vill.

Kommer du inte över den puckeln så fastnar du ju i paniken. 

Det här, av mig citerade inlägget, vittnar om att det är dina föreställningar och associationer du är rädda för. Det är upplevelserna, varandet du är rädd för.

Tankar, föreställningar och associationer är vad du är rädd för, de är i sin tur en del av varandet. Det kommer jag troligtvis tyvärr inte kunna, men jag hoppas att du finner hjälp och kan må helt bra igen.

Om jag förstått dig rätt, så är du jätteglad och tacksam över det liv du lever idag och älskar att vakna på morgonen. Det är ju jättebra att du känner så! Långt ifrån alla lever ett liv som dom älskar.

Jag får därför intrycket av att du egentligen inte är rädd för döden, utan för att det liv du lever, på ett eller annat sätt, ska förändras till det sämre. Döden (din eller någon du håller kär), är snarare en symbol för att förlora något eller någon, på ett sätt som du har noll kontroll över.

Så på ena sidan har du ditt fantastiskt rika liv som du inte vill förlora, och på den motsatta sidan finns död och tomhet. Dessa två är kontraster till varandra. När den ena kontrasten blir starkare, blir dess motsatta kontrast också det då dom är i direkt korrelation med varandra. Allt här i livet har en kontrast, även känslor och upplevelser. Kanske är det därför dessa känslor kommit på senare tid? För att ditt liv blivit så bra på senare år?

Med andra ord så tänker jag att du ska ta vara på det fantastiska liv du har NU och göra det bästa av det NU. Istället för att slösa massor tid och energi på att tänka på dess motsats (död och elände).

Alternativt kan du försöka sträva efter att bli stoiker.