Bör jag skaffa barn med min flickvän?

Tack för svar!

Jag skulle inte påstå att jag bli ledd i relationen. Jag tar initiativ till att lösa konflikter. Vi har även varit i parterapi. 

vi har en jämställdhet kring hemmet med städning, matlagning, tvätt. Så tycker även min flickvän. 

Däremot ligger min flickvän före mig i initiativet att skaffa barn omgående. Hon tycker det är tillräckligt bra för att skaffa barn, men jag vill ha en mer fungerande relation. 

Menar du ?Moses? att det är min konflikträdsla som skapar detta? Eller hur menar du? Jag säger vad jag tycker, men märker att detta inte bidrar till att lösa konflikter, även när jag bekräftar henne och gör det på ett lugnt sätt. 

mellan bråken så är det såklart också fina stunder. Men jag vet inte hur jag ska se på detta och om det kan lösa sig om det blir som hon önskar, att vi går all in.

Tack för alla svar, tacksam för detta!

jag håller såklart med i att rådande situation inte är en bra grund för att skaffa barn just nu och samma saker ni tar upp tänker jag ju också. Hur blir det med hormoner och barn och hela den biten.. Men för att rannsaka mig själv i detta vill jag svara på några frågor några ställt i tråden.

min flickvän är inte våldsam. Det verbala kan vara att hon säger att jag inte älskar henne tillräckligt, att jag är feg, att jag har kassa praktiska kunskaper för att renovera ett hus, att hon hatar mig (hänt ett par gånger),  att jag förstör hennes liv och tar hennes fertila år. Mycket annat också, men oftast saker som inte har substans så jag märker att det inte handlar om det hon säger även fast det tar på mig.
Hon ber nästan alltid om ursäkt efteråt, ofta dagen efter.
när hon är i affekt går det verkligen inte att stoppa. Hon får väldig ångest och gråtattack och låter så att grannarna hör. det kan vara i timmar.  Men hon kan inte hjälpa det, och alla kan vi ha saker som vi behöver jobba med. Hon är inte stolt för sitt beteende och rannsakar sig själv, Men samma mönster återupprepas. Jag har försökt att säja stopp I bestämd ton och även att med kärlek hålla om henne och ge full trygghet verbalt och fysiskt. 

en annan fråga rörde hushållssysslor och ansvar. Jag upplever det som att det naturligt delas. De perioder när hon anmärkt på att hon en vecka lagat mat än jag så lagar jag mer nästa vecka. Vi hjälps åt och har inget schema. Jag frågar henne om hon tycker det är jämställt och hon säger att det är det.

jag ger förslag på framtida utflykter och resor, men hon har drivit mer av resmålen i form av planering. Men där har jag också stått för körning och den biten samt förslag på matställen osv, så jag tycker ändå vi delar lika. Jag har också bokat weekends, men kanske att hon gjort något mer om man ska vara nitisk.

Det jag ställer mig frågande är om jag är för känslig för hennes utbrott? Att jag kanske borde ta än mer ansvar för att möta upp dem, se orsaken bakom - Barnfrågan.
Att ge ännu mer trygghet, och att hon samtidigt jobbar med sig själv.
Att vi där kan hitta en stabilitet.
jag ser också att jag efter utbrotten kanske drar mig tillbaka och det är också något som skapar distans. Även fast jag tydligt visar att jag är där.
Alternativet är att flytta ut som särbos, men med tanke på hennes ultimatum skulle detta inte funka. 
Hon är inget monster, utan en kvinna med ärr. Men jag vill också ha en stabil och trygg familj.

Nej känslostormarna kommer närsom under månaden. Men kanske som mest intensiv vid ägglossning pga barnfrågan. Då blir det ännu en månad utan att ha blivit gravid.

Hon har gått i terapi. Men hon menar att hon är sån här och att hon inte kan hjälpa det. Att hon har med sig ärr och sårbarhet sen barndomen. Hon menar också att barnstressen är den starkaste stressen vi kommer uppleva om vi fortsätter. Jag tror inte att hon manipulerar, hon känner så på riktigt. Hon försöker hålla ihop sig.

Ja det är gråtattacker, men med ångest.  Så stark att jag känner mig så hemsk som partner att jag är med i detta Och bara vill lösa det.

Nån skrev om medberoende. Och ja, jag kan se det. Men enligt henne är jag medberoende när jag inte ger henne full kärlek och vill skaffa barn med henne och att det är det som är problemet. 

som jag skrivit tidigare är vi olika, jag är en lugn person som inte har problem med konflikter fast att jag görna undviker sånt. Men när det blir såhär intensivt och ångest/stress-laddat har jag också svårt att ge henne sex. Jag känner ingen lust alls. Och det ser hon också som ett problem som stressar. Kan vi inte ha sex kan vi ju inte heller få barn.
I sängen känner jag istället en rädsla för att hon skulle bli med barn och att vårt förhållande skulle se ut så här resten av livet. Jag vill känna att vi har stabilitet och har löst konflikter så de inte utvecklas så här. Samtidigt är det just det jag måste, chansa för att det (enligt henne) ska lösa sig. Och det måste jag ge henne nu.
jag ser ju själv att detta inte är sunt. men jag tror att jag är en del i detta och att jag inte lyckas leda henne på ett lugnt sätt mot ett mål. Hon känner sig istället avvisad. 

jag tänker ibland att testa kanske vore bra för relationen för att hon kanske känner sig tryggare och att allt faller på plats. Men fortsätter det såhär efteråt kommer jag ångra mig. 

Hon är 37 och jag är 36. 

Jj skriver om barnstress och jag förstår verkligen er kvinnor i den frågan. Biologiska klockan och viljan att skaffa barn kan göra en personlighetsförändrad och påverka relationer. Jag känner ju också en längtan när jag ser vänner få barn, föräldrar som blir äldre. Livet är nu. För min del är jag helt säker på att jag vill ha barn, den drömmen har jag haft länge och jag tar det inte för givet att det blir verklighet. Jag vill inte heller bli en för gammal pappa. Jag vill verkligen bygga en fin stabil familj i mitt liv. Tanken att börja om i ny relation gör mig matt. Jag har verkligen bestämt mig för att detta är min sista relation. Jag försöker verkligen vända på stenarna för att det ska bli bra. 
Men jag håller såklart med många av er. Hade någon annan berättat detta för mig hade jag givit samma svar som många av er gör. Däremot tror jag inte att det är sunt att tänka stamtavla. Det är hur relationen funkar som är viktigaste, barnet kommer vara älskat av mig oavsett diagnos eller liknande. Är relationen bra stärker det barnet oavsett vem den lilla individen råkar bli. Sen kan jag hålla med om vilka personer man väljer att ha nära i sitt liv. Men kanske är denna situation väldigt speciell. Min flickvän har som sagt väldigt fina sidor också. Hade vi varit tio år yngre hade det kanske varit en helt annan dynamik?
Jag tycker att det är viktigt att se det. Att en persons sämsta sidor kan komma fram i stress och sorg och det är viktigt att också inte vara för hård mot någon i den situationen? Även fast det finns gränser för vad man säger såklart!
Jag tänker såklart att jag vill ge ett möjligt framtida barn de bästa förutsättningarna, likaså för mig själv eftersom jag då också blir en bra pappa.
Min flickvän har de här egenskaperna, men hon har också många fina sidor och vi har ett jättefin lägenhet och sommarhus, fina vänner, stabila jobb. På så vis kan jag se att det finns trygghet och möjligheter att leva ett bra liv ihop. Men jag ser också att en vardag som denna inte kommer funka dock är det väl så i många relationskriser? Men att jobba med relationen kan skapa mer stabilitet på sikt. många avslutar så lätt relationer när det inte går som på räls. Men samtidigt ser jag att detta är andra djupare komponenter att ta fasta på och som kanske inte går att påverka?