Bör jag skaffa barn med min flickvän?

Hej! 

Jag och min flickvän har varit tillsammans i snart två år och bott ihop i ett år. Vi är både i övre 30-årsåldern och vill båda ha barn i livet. 

Sen vi flyttade ihop har vår vardag innehållit mycket bråk och konflikter. Ofta flera gånger i veckan. Småsaker eller situationer min flickvän stör sig på och som hon blir upprörd över. Hon har ett väldigt temperament medan jag är lugn och ganska konflikträdd. Jag upplever det som att vi inte kan nå till varandra, utan det som hjälper är om jag bekräftar det hon säger, även om jag inte håller med. Jag ger henne dagliga komplimanger och försöker fylla på med den kärleken jag har, men hon säger ofta att jag inte ger henne tillräckligt med kärlek. Detta gör att jag känner mig otillräcklig och ihop med bråken gör det att jag tappat känslorna mer och mer. Och det känner hon av såklart. Under denna period har jag tappat sexlust och attraktion mer och mer och det påverkar allt i en negativ spiral. 
Hon är väldigt stressad över barnfrågan och vill att vi skaffar omgående, medan jag känner att relationen inte är stabil. Detta resulterar i gråtattacker och utbrott från min flickvän och gör mig väldigt rädd för hur en familjesituation ska se ut i framtiden. Hon har psykisk ohälsa i släkten och svår uppväxt, vilket gör henne skör. Men jag vill känna att det är stabilt och att jag har en stark attraktion. Hon har nu satt ett ultimatum att antingen kör vi på barn, eller går vi skilda vägar. Jag vet inte om det är rätt att chansa när jag känner mig så otrygg, fast att hon i grunden är en jättefin person. Jag är rädd att jag aldrig får familj annars och att detta är min sista chans. Men något i mig gör att jag inte vill ta steget. Hon menar också att hon är så här och att jag borde älska henne, även med hennes temperamentsfulla sidor. Medan jag vill ha en harmoni och känner inte att det känns helt bra. Jag vill bilda en stabil och harmonisk miljö för ett framtida barn och ha en tvåsamhet där man når varandra vid konflikter. Jag funderar på om det är rätt att chansa på att skaffa barn med henne. Om det är som hon säger så beror utbrotten på barnfrågan och hennes ålder. När hon vet att vi har ett barn kommer hon vara harmonisk menar hon för då vet hon att jag kommer vara där och att jag verkligen älskar henne. Jag vet inte hur jag ska se på detta. Jag vill vidare i livet och man vet ju aldrig hur det kommer bli i slutändan. Har ni några tips? Tack på förhand!

Hon är 37 och jag är 36. 

Jj skriver om barnstress och jag förstår verkligen er kvinnor i den frågan. Biologiska klockan och viljan att skaffa barn kan göra en personlighetsförändrad och påverka relationer. Jag känner ju också en längtan när jag ser vänner få barn, föräldrar som blir äldre. Livet är nu. För min del är jag helt säker på att jag vill ha barn, den drömmen har jag haft länge och jag tar det inte för givet att det blir verklighet. Jag vill inte heller bli en för gammal pappa. Jag vill verkligen bygga en fin stabil familj i mitt liv. Tanken att börja om i ny relation gör mig matt. Jag har verkligen bestämt mig för att detta är min sista relation. Jag försöker verkligen vända på stenarna för att det ska bli bra. 
Men jag håller såklart med många av er. Hade någon annan berättat detta för mig hade jag givit samma svar som många av er gör. Däremot tror jag inte att det är sunt att tänka stamtavla. Det är hur relationen funkar som är viktigaste, barnet kommer vara älskat av mig oavsett diagnos eller liknande. Är relationen bra stärker det barnet oavsett vem den lilla individen råkar bli. Sen kan jag hålla med om vilka personer man väljer att ha nära i sitt liv. Men kanske är denna situation väldigt speciell. Min flickvän har som sagt väldigt fina sidor också. Hade vi varit tio år yngre hade det kanske varit en helt annan dynamik?
Jag tycker att det är viktigt att se det. Att en persons sämsta sidor kan komma fram i stress och sorg och det är viktigt att också inte vara för hård mot någon i den situationen? Även fast det finns gränser för vad man säger såklart!
Jag tänker såklart att jag vill ge ett möjligt framtida barn de bästa förutsättningarna, likaså för mig själv eftersom jag då också blir en bra pappa.
Min flickvän har de här egenskaperna, men hon har också många fina sidor och vi har ett jättefin lägenhet och sommarhus, fina vänner, stabila jobb. På så vis kan jag se att det finns trygghet och möjligheter att leva ett bra liv ihop. Men jag ser också att en vardag som denna inte kommer funka dock är det väl så i många relationskriser? Men att jobba med relationen kan skapa mer stabilitet på sikt. många avslutar så lätt relationer när det inte går som på räls. Men samtidigt ser jag att detta är andra djupare komponenter att ta fasta på och som kanske inte går att påverka?