Bör jag skaffa barn med min flickvän?
Nej känslostormarna kommer närsom under månaden. Men kanske som mest intensiv vid ägglossning pga barnfrågan. Då blir det ännu en månad utan att ha blivit gravid.
Hon har gått i terapi. Men hon menar att hon är sån här och att hon inte kan hjälpa det. Att hon har med sig ärr och sårbarhet sen barndomen. Hon menar också att barnstressen är den starkaste stressen vi kommer uppleva om vi fortsätter. Jag tror inte att hon manipulerar, hon känner så på riktigt. Hon försöker hålla ihop sig.
Ja det är gråtattacker, men med ångest. Så stark att jag känner mig så hemsk som partner att jag är med i detta Och bara vill lösa det.
Nån skrev om medberoende. Och ja, jag kan se det. Men enligt henne är jag medberoende när jag inte ger henne full kärlek och vill skaffa barn med henne och att det är det som är problemet.
som jag skrivit tidigare är vi olika, jag är en lugn person som inte har problem med konflikter fast att jag görna undviker sånt. Men när det blir såhär intensivt och ångest/stress-laddat har jag också svårt att ge henne sex. Jag känner ingen lust alls. Och det ser hon också som ett problem som stressar. Kan vi inte ha sex kan vi ju inte heller få barn.
I sängen känner jag istället en rädsla för att hon skulle bli med barn och att vårt förhållande skulle se ut så här resten av livet. Jag vill känna att vi har stabilitet och har löst konflikter så de inte utvecklas så här. Samtidigt är det just det jag måste, chansa för att det (enligt henne) ska lösa sig. Och det måste jag ge henne nu.
jag ser ju själv att detta inte är sunt. men jag tror att jag är en del i detta och att jag inte lyckas leda henne på ett lugnt sätt mot ett mål. Hon känner sig istället avvisad.
jag tänker ibland att testa kanske vore bra för relationen för att hon kanske känner sig tryggare och att allt faller på plats. Men fortsätter det såhär efteråt kommer jag ångra mig.
Hur gammal är hon? Jag kan förstå henne på ett sätt att hon blir väldigt stressad på grund av det med barn. Jag har själv varit där men då handlade det inte om första barnet utan andra gemensamma med min sambo , jag visste att han ville ha fler än ett barn men han drog ut på det och jag var 35+, har läst en del skräckhistorier om hur mycket svårare det är i den åldern.
Jag tänkte att om han till slut bestämmer sig för att han är redo efter flera år kanske det är för sent för mig och då kommer antagligen förhållandet ta slut. Vi körde avbrutet men ett tag blev jag nästan ledsen varje gång vi hade sex för att jag blev påmind om hur rädd han var för att jag skulle bli gravid. Det ledde tyvärr till många bråk mellan oss.. Sen blev jag gravid iallafall en gång när han inte drog ut den, hade inte alls svårt att bli gravid trots ålder (36) så den oron hade i mitt fall varit i onödan. Nu har vi en nyfödd bebis men allt blev inte jättebra bara för att jag fick som jag ville, jag hade själv ångest och blandade känslor under graviditeten och kände ibland till och med att det var ett misstag (men känner inte det nu).
Tänker iallafall att om hon verkligen vill ha barn och hon känner sig stressad på grund av ålder är det kanske inte så snällt att du drar ut på det och håller henne på halster , då kanske du får bestämma dig snart så att hon kanske kan göra det på egen hand om barn är väldigt viktigt för henne. Samtidigt förstår jag att du är osäker på om du vill skaffa barn när ni bråkar mycket, det blir ju inte bra för ett barn.. så det är en svår situation.