Ibland blir man oense i ett förhållande och det kan då mynna ut i bråk. Hur hanterar ni era bråk så att ni bråkar ?snyggt?? Har ni några särskilda regler eller tillvägagångssätt ni satt upp som båda förhåller sig till? Eller ni kanske aldrig bråkar, hur lyckas ni undvika det i så fall?
Vi bråkar inte. Om jag eller min partner har något på hjärtat så sätter vi oss och berättar hur vi känner. Aldrig i affekt. Att kalla varandra fula ord finns bara inte - vi är ju vuxna människor.
Vi bråkar inte , vi diskuterar när vi tycker olika.
Båda försöker lyssna in den andre.
Jag kanvara lite hetlevrad emellanåt men han är alltid coolluhn såret rinner fort v.
Men sakligt och man kan vara överens om att han har fel och släppa det. ;)
Vi kallar varandra inte för fula saker, hotar inte, ställer inte ultimatum, gör inga personpåhopp, bråkar om agerande - inte person, undviker generaliseringar och håller oss till frågan som vi bråkar om.
Sen har vi en stor skillnad, nämligen att för mig blir det bråk när jag går in i affekt och verkligen behöver uttrycka mina känslor av ilska. Jag kan därför höja rösten och låta en strid ström av ord komma. Jag skriker inte, håller mig fortfarande sakligt och använder aldrig någon form av våld, men jag höjer rösten. Det är oacceptabelt för min partner. Hon klarar inte av att jag höjer rösten, hon får nästan panik. I hennes värld ska man i alla lägen prata med en normal och lugn röst. Det klarar inte jag och jag tycker att man också ska få vara båda arg och ledsen och få uttrycka det.