Vad händer med barnet?

Var det verkligen så? I väldigt många år nu har vi ju haft faderskapserkännande, dvs att pappan bara skriver på erkännande av faderskapet om föräldrarna är ogifta. Utredning gjordes/görs bara om det inte fanns någon pappa som skriver på eller om det på annat sätt är oklart. 

Menar du att för drygt 20 år sen så dna-testades alla barn vars föräldrar inte var gifta? Haha knappast. Det hade blivit väldigt dyrt. Och ännu dyrare och krångligare då. Och då skulle Familjeliv svämma över av folk vars barn dna-testats eller som själva blivit testade vid födseln. Det var ovanligt att dna-testa barn då. Man skrev inte under faderskap via länk på nätet som idag så man fick väl fylla i en blankett och skicka in, alternativt boka ert möte med en socialhandläggare (vilket man kan göra idag också). Det var kanske det som menades med att "utreda" faderskap? 

Fy tusan vad jobbigt, och kränkande (för att använda ett uttjatat ord, men i det här fallet tycker jag det). 

Jag och min fru fick också gå igenom båda faderskapsutredning och utredning för närståendeadoption när vi skaffade barn genom insemination i Danmark. Vi var (är) gifta, planerat barnet tillsammans, varit på alla undersökningar tillsammans, bekostat det tillsammans, min fru inswmiberade mig, tog hand om mig genom graviditetet, var med på förlossningen, och var den som låg på barn-iva med bebisen första dagarna, delade all föräldraledighet. Sen fick vi sitta på soc och övertyga att hon var fullgod mamma till vårt barn och att det var för barnets bästa att få två juridiska föräldrar. Idag hade föräldrapresumtionen gällt så tack och lov slipper andra göra samma. 

Var ni ett etablerat par? Eller tillfälliga sexpartners? 

Märkligt att ni skulle behöva gå igenom det då. Tillhör inte praksis. 

Eh ... jo? På den tiden var det i allra högsta grad praksis. Det var standardförfarandet om man knye var gifta.

Ja men då hade ju inte gjort nån skillnad om det inte togs dna-test. Då hade ju mamman och hennes partner kunnat säga att han var pappan precis som man kan idag. Att det kallades "utredning" gör ju ingen skillnad i praktiken. För en utomstående hade ju ändå inte kunnat bevisa att han var biologisk pappa med mindre än ett dna-test.

Det TS undrar är väl i klartext om hon kan tvingas dna-testa sitt barn för att en annan man anser sig vara biologisk pappa eller för att hennes barn inte ser ut som mannen hon lever med, om jag förstår saken rätt. Då spelar det ju inte så stor roll om man får sitta och prata med en handläggare och svara på frågor eller om det räcker att fylla i en länk på nätet.