Skräckslagen inför att ge besked om separation

Mitt bästa tips är att hålla det kortfattat. 

Traggla INTE in dig i långa utläggningar , känslor och tillkrånglade och krystade förklaringar . DET kommer bara att kasta dig rätt in i skiten med just det du är rädd för med utbrott , anklagelser etc. 

Håll dig kort och koncist..framförallt håll dig till fakta. Presentera information om att du tänker flytta till den och den adressen, att X mäklare ska komma och värdera huset, att fredag i mars har ni tid hos familjerätten,  presentera underskrivna skilmässopapper , att bilen nu står på dig enbart , era gemensamma konton är avslutade etc etc etc  vad du nu behöver informera om.

Fakta kan inte pratas bort och går inte att argumentera om. 

Insistera på parterapi. Genom att ha en utomstående med så kan du få hjälp att navigera avslutet på er relation på bästa sätt och få en bra start på er nya relation som medföräldrar. Samtidigt vet du att hon inte står helt ensam eftersom hon har kontakten med terapeuten redan etablerad.

Skulle inte alla hemliga förberedelser göra att hon känner ännu mera som att jag hugger henne i ryggen, och bara ger henne ytterligare bränsle?
Inte för att jag har några stora förhoppningar om att vi kommer att kunna ha en vettig relation efteråt, men jag vill inte ge henne något som garanterat kommer att användas emot mig.

Och boendet är också något jag grämer mig extra inför. Hon älskar vårt hus, men kommer inte att ha råd att bo kvar själv. Det har jag, och skulle vilja att barnen ska kunna vara här även efter separationen, det är nog uppslitande för dem ändå. Med andra ord är det som att jag kastar ut henne...

Parterapi testade vi för många år sedan, och det gick hyffsat på plats, men när vi kom hem var hon fly förbannad för att jag "baktalat och kastat henne under bussen" även om både vi och terapeuten tyckte vi haft produktiva samtal på plats. 

Som inlagg #1 skrev, hall det kort och koncist. Hall dig till fakta utan utlaggningar.
 Fakta ar att du vill separera (inte forhandlingsbart). For att undvika forklaringar som kan misstolkas, vandas emot dig, leda till diskussion sa maste orsaken vara glasklar och inte oppen for diskussioner. T ex. " Jag har kampat i flera ar nu med vart forhallande (inklusive parterapi) men jag har tyvarr tappat alla kanslor. " Om du har tappat alla kanslor sa kan man inte bona och be att du ska stanna kvar, for du har ju inte langre nagra karlekskanslor kvar och sadana kan inte tvingas fram. Ni har ju redan forsokt med parterapi och du namner att du redan kampat i flera ar. Argumentet gar inte att debattera. 
Hon kan ju forstass undra varfor, men forsok inte att forklara (for da blir det diskussioner om vad som ar "ratt och fel" och du kommer att fa skulden som vanligt) utan sag bara att efter att ha kampat sa lange sa har kanslorna helt enkelt dott. Hall fast vid det och forsok inte linda in eller forklara, for varje ord kan oppna en diskussion/ett gral. 

Har du tagit reda på vad hennes problem är? En del människor kan ändra sig mycket. Andra är det i princip omöjligt att kunna övertyga att de har brister som de borde arbeta på.

Min erfarenhet är att personer med undvikande anknytningsstil och speciellt avvisande-undvikande anknytningsstil är oerhört svåra att ha en relation med. Tyvärr krävs det kunskap och erfarenhet att upptäcka dessa människor i början av en relation. Annars kommer man märka av det när det blir problem i relationen. 

Min slutsats är att personer som är avvisande-undvikande inte borde vara i en relation. Kanske att det fungerar om det är två likadana som träffas.

Sen finns det givetvis psykopater och narcissister som är  ännu värre.

Mitt tips är att stå på dig. Men familjerådgivning kan vara bra oavsett om man har barn. 

Håller med, håll dig till fakta och sunt förnuft. Om hon redan är så dramatisk så kommer det fortsätta så under relationen. Angående barnen så det enda du kan göra är att vara den bästa pappan du kan och skulle det mot förmodan vara så att hon säger massa skit om dig till barnen så kommer dem berätta för dig troligen, så bara motbevisa att hon har fel, det slår hårdare än att tjafsa med henne. 

Tipsar om podden Skilsmässopodden där man ofta tar med den här typen av problematik i läsarbrev som man diskuterar.

Tack, jag har lyssnat på hundratals avsnitt 😁
Den är fantastisk!

Ta till dig det viktigaste från avsnitten och det du tycker passar bäst för dig och för er.
Då har du ju grunderna för hur du ska hantera situationen.

Tänk igenom din strategi.
Håll dig stenhårt till din strategi.

Det där med barnen kommer att ordna sig med tiden, och oftast går det mycket snabbare än man först vågar tro. Barnen är väldigt lätt anpassningsbara.
Det ordnar sig.
Låt inte allt bli onödigt svårt bara för att du försöker måna om barnen mer än vad som är bra och rimligt.

Bestäm dig för att inte medverka i hennes diskussioner som går utanför din strategi eller som inte handlar om hur ni rent praktiskt och konkret ska lösa situationen.
Ha din strategi klar. Diskutera bara det som du själv har bestämt ingår i din strategi. Avstå alla andra diskussioner. Bli bara tyst, lämna situationen, om det är enda sättet.

Du måste räkna med, vara medveten och vara förberedd på att hon självfallet vet mycket väl vilka knappar hon ska trycka på för att få dig dit hon vill.
I din strategi måste ingå att inte falla för henens knapptryckningar.
Du måste räkna med att hon också omedvetet kommer utnyttja sin förmåga trycka på dina sämsta knappar. Hon har förmodligen rent reflexmässigt skaffat sig förmåga, kunskap och vana att trycka på rätt knappar, även när hon gör det omedvetet och rent reflexmässigt.
Du måste ha din strategi klar för dig när detta inträffar.

I mitt fall ingick att jag hade bestämt mig för att reagera på ett helt annat sätt än jag hade gjort tidigare.
T ex att jag tystnade och lät bli att svara, oavsett vad hon sade eller vad hon gjorde, oavsett hur hon provocerade och oavsett hur skickligt hon tryckte på mina svagaste knappar.
Jag tog typ en egen tankepaus, som kunde vara alltifrån ett par sekunder till timmar eller t o m dagar.
Jag sade t ex att nu behöver jag en tyst tankepaus, du har inget annat val än att acceptera detta, oavsett vad du säger eller vad du gör, jag kommer att vara tyst och inte svara eller säga något till dig, innan jag har haft min tankepaus.
(Det hade aldrig tidigare hänt under vår relation att jag hade tystnat helt...)
För att vara tydlig hände det att jag lämnade rummet och/eller tog på mig hörlurar med musik.

Efter min tankepaus upprepade jag sakligt de saker jag hade bestämt mig för att säga.
Jag upprepade och framförde återigen mitt beslut, kort och koncist och på samma sätt varje gång.
Jag var noga med att i den stunden inte diskutera några andra saker, än att upprepa mitt beslut, upprepa mitt beslut på så sätt att det inte rådde några tveksamheter, det fanns absolut inget utrymme för förhandling, och jag upprepade de konkreta och praktiska saker som hänger samman med mitt beslut.
Om diskussionen (om hon...) återigen spårade ur, om hon började komma med anklagelser, bortförklaringar och att som vanligt skylla på mig, om hon började trycka på mina sämsta knappar, hon utnyttjade barnen, så tog jag en ny tyst tankepaus.
Efter att detta hade upprepats några gånger så kunde vi börja samtala och sakligt resonera om det praktiska. Men det var otaliga gånger som hon återföll i sitt vanliga sätt, vilket då ledde till en ny tyst tankepaus från min sida.

Jag påstår inte att det där med tyst tankepaus kan fungera för alla.
Men jag tror att det krävs något helt nytt och helt avvikande, även om det är något annat än en tyst tankepaus, för att bryta att gamla beteenden fortsätter upprepas gång på gång.

Meddela tydligt ditt beslut.
I ditt beslut får inte finnas några tveksamheter, inte något utrymme för förhandlingar eller diskussioner, ingen förhoppning om att du ska ändra dig.
Lämna inget utrymme för förhandling eller diskussioner.
Ta in i ditt medvetande att det där med barnen kommer att ordna sig.
Liksom din relation med barnens mor också kommer att ordna sig med tiden.

Upprepa ditt beslut tills det har gått fram. Upprepa och upprepa, avvik inte, tills ditt beslut verkligen har gått fram och accepterats.

Min erfarenhet är att det kommer inte bli lätt.
Men utfallet blir så som du ser till att det blir.
Och efteråt kommer det återigen finnas möjlighet och utrymme för att ditt liv, och livet med barnen, kommer att bli helt underbart.

Tack allesammans, va snälla ni är som delar med er och hjälper mig på traven.

Jag har klart för mig vad jag ska säga, och hur, och efter det så gissar jag att det bara är att låta allt rinna av en när "shit hits the fan".

Och några realistiska förväntningar på produktiva samtal lär få vänta ett tag. Initialt blir det bara spännande att se om det är hon som stormar ut, eller jag som blir utkastad. Tänkte säkra att jag har sängplats någon annanstans för säkerhets skull.

Jag målar säkert fan på väggen, men hellre beredd på det värsta och positivt överraskad, än att bli helt tagen på sägen. 

Det är riktigt att du ska vara beredd på att sova borta, men jag tycker också att du borde se till att hon har någon backup-person att ringa som är hemma den kvällen och kan komma över till henne om hon krisar totalt.

Väninna, syster eller vem som nu finns.

Jag har själv fått passa en man som hyperventilerade och svimmade non-stop i tre dygn efter tjejen gjorde slut, tills vi lyckades övertala honom att vi skulle åka till psykauten och få mediciner.

Med det vill jag bara säga att man vet faktiskt inte hur någon reagerar, i synnerhet om hon redan har stor stress i sitt liv. Dina barn ska inte behöva uppleva en sådan kollaps om det går att undvika.