Min man pratar alltid om jobbet

Svårt för oss att avgöra när vi inte vet mängden och hur han pratar.
När jag frågar om barnens far kan passa dem kan jag få som svar: ja, det är så mycket på jobbet nu, jag vet inte hur jag får ihop det, första ska det ske, sen det och sen måste jag vänta på det? osv i typ en kvart.
Det är hans sätt att säga ja.

Så det behöver absolut inte vara du som är oempatisk. Vissa människor kan inte lyssna på andra utan bara prata själva och då är det lätt att man stänger av till slut eftersom man inte får vara med i samtalet.

 Nej, det är mer stresig arbetsmiljö, knepiga kollegor och arbetsgivare som inte tillhandahåller tillräckliga resurser för att verksamheten ska fungera. 

Jag tror han har rätt i det han säger och att han behöver prata av sig. Men dessvärre tråkar det här ut mig i längden.så köart, han borde skaffa sig ett nytt jobb..Fast jag vet att det blir samma visa. Det har hänt förr.

Jag vet att många arbetsgivare, kollegor och arbetsplatser kan vara knasiga - men är det rimligt att man som partner år ut och år in blir en slasktratt?

Jag har alltid satt familjelivet högt och bör hålla ihop. Men nu känner jag att jag nog hellre vill bo själv och inte flytta ihop med någon alls sen.

Hur är det hos er andra, pratar er partner jämt om jobbet?

Jag var likadan en gång i tiden.  Jag insåg inte att jag var energikrävande och att jag upptog min partners energi?

idag pratar jag sällan om mitt arbete.  Jag bryr mig inte om det som händer på jobbet?.

jag låter det rinna av mig.  Det tar för mycket tid energi att engagera sig ang jobbet?

Jag kunde "prata av mig" om jobbet förr, min man sa att det var tråkigt och ointressant, inte direkt och ordagrant men han ledsnade på att höra mitt gnäll, saken var att om jag inte var på jobbet så var jag oftast hemma med familjen så det fanns inte så mycket mer att prata om i det vardagliga när man bott ihop så pass länge, så jag ville prata ut men han ville bara koppla av och ta det lugnt utan att höra gnäll. Nu pratar jag fortfarande om jobbet men inte lika mycket och skillnaden är att jag ältar inte de negativa sakerna, jag berättar om de roliga sakerna som händer eller sägs, roligare för honom att lyssna på samt att jag blir även på bättre humör när man återberättar något positivt istället för negativt, nästa gång han börjar så kan du väl fråga om det hände något kul eller fråga om lunchen eller nåt, försök styra iväg honom från det trista liksom.

Det är en svår balans. Självklart måste man få prata ut om det som händer på jobbet - särskilt om det är traumatiska, stressiga och svåra saker. Samtidigt får man inte fastna där. För den som klagar så dels så bara förstärker det det hela och gör dessa saker mer signifikanta i ens liv och dels är det socialt osmidigt att ta upp allt utrymme.

Och vi som lyssnar vill givetvis vara där för våra partners, men om de verkar ha fastnat och bara ältar samma saker om och om igen utan att komma vidare och utan att visa intresse för något annat, så är det ur balans.

Försök med gränser. Tex att ni ägnar 10 minuter åt jobbsnack och sedan går ni vidare till annat. Eller ägna en promenad, fikapaus eller något annat som är avgränsat i tid och rum åt jobbsnack. Gör förstås undantag om verkliga tragedier och extraordinära händelser sker på jobb. Du kan också introducera andra ämnen, som är viktiga men inte roliga, och tillämpa samma regler runt dem. Tex husrenoveringar, praktiska problem med barn eller äldre släktingar, diet och träning eller hushållsbudgeten. 

Det fetade!

Den principen körde jag och exet. Det kan givetvis vara fullt naturligt att både prata och lyssna (av) sin partner utifrån hur det varit på jobbet, eller om man vet att det är "tufft" på jobbet/arbetsplatsen/kollegor/chefer etc.

Men försök sätta en "tidsgräns". Riv av det. Sen går man vidare och pratar om något annat.

Den kan även appliceras på andra saker som tenderar att ta upp mycket tid och energi i samtal, antingen på tu man hand eller när man är i sällskap med andra.

Så riv av snack om jobbet, snack om ett fritidsintresse (som alla runt bordet kanske inte har 100% intresse av). Sen pratar man och umgås kring annat.

Annars finns givetvis risken att det blir jobbsnack, snack om fritidsintresset, "vad-som", under hela middagen, hela kvällen... och det kan bli tröttsamt i längden som sagt...

Ja, jag håller med er om.att man kan försöka begränsa jobbsnacket till ca 10-15 min per dag om det är vanliga dagar och inte något extraordinärt.

Men han blir lite sur när jag föreslår det. Tyvärr är han lite svartvit utan att inse det själv. 

Tycker det är ett intressant ämne. Vad pratar par om i sina relationer ( långa relationer), på vilket sätt och när. 

Jag har velat gå parterapi innan, men det vill han inte. Så jag får se om jag kan styra in honom på en mer konstruktiv kommunikation.

Tycker man i en relation ska försöka skapa och ge varandra energi och stimulans tillsammans. Ha roligt. Inte nöta ner varandras själar med en massa jobbslit.