Varför är ärlighet så svårt?

Det är små saker till bevisade lögner, som plötsligt bara glömts bort tills jag påminner.

Och om det är viktigt för mej, borde det inte vara viktig för min partner?

Eller är det helt naturligt att fila på ärligheten hela tiden?

I mitt fall så var den inneboende när vi träffades, inte en inneboende, utan minst KK, som jag upptäckte ett år senare. Så blev hen en kompis.

Och det var inte en lögn, för det var ju ad hen var ett år senare.

Klart det var för att skydda sej, men varför inte vara ärlig från början? Nu blir det svårt att lita på partnern med allt som rör kompisar o gamla vänner,och att börja med att paija förtroende dag 1 måste väl vara rätt osmart, än att bara säja som bet är?

Hen har väldigt lite empati med mina känslor och för långa försvarstal om hur jag är avvikande och allt hen gjort o säjer är normalt för hen.

Och hem klagar hela tiden på att hen får för lite sex, och det förstår jag, men lusten vill inte riktigt infinna sej när allt man försöker kommunicera om blir bortförklarat, ignorerat eller förlöjligar.

Nej, ändra på mej? Inte så, bara ge upp att hoppas att ärlighet är en något jag kan få och att jag ska räknas på något sätt.

Om det är jag som är onormal och vill ha ärlighet och känna förtroende och trygghet, men det funkar inte så för alla andra, att bryta och få vidare kommer inte att göra någon skillnad? Eller?

Trots att jag var tydlig innan vi flyttade ihop, så valde hen att ljuga och strunta i vad jag behövde i förhållandet.

Varför skulle ett nytt bli annorlunda? Kanske bäst att bryta och ge upp att försöka få ett öppet och ärligt förhållande där man kan känna sej trygg, sedd och respekterad.

Så därför stannar jag just nu och försöker förstå hur jag och min partner fungerar, och hur jag ska få förhållandet att funka utan dom sakerna. Om det går alltså.

Om min partner sätter mej ner o ber om ett ärligt svar, skulle det inte falla mej in att ljuga.

Lika lite som att jag skulle ljuga om saker jag vet hen tycker är viktiga eller rent av avgörande.

Varför skulle jag göra det med nån jag lägger min lycka i hens händer?

Men det kanske är så att det är acceptabelt, det finns ursäkter för allt, och det.är bara att acceptera?

Har läst här på FL om hur mycket bättre ett förhållande kan bli av otrohet, och hur utvecklande det kan vara, och jag fattar bara inte. Lika lite hur man kan ljuga om.stort och smått, men ändå tycka att det är ok, just för att.man har ett så väldigt bra skäl till just det? Klart att den som inte är ärlig tycker det är ok, men den som blir lurad kanske inte tycker det är speciellt bra oavsett vad skälet månde ha varit.

Om man fattar konceptet om ärlighet, och låter mottagaren bestämma om ursäkt eller motiv var förlåtligt kanske skulle ha varit...just ärligare?

Det kanske är nån typ av narcissism, eller svåra upplevelser i barndomen som gör r att det är ok i alla lägen. Jag fattar i alla fall inte varför det är så svårt att bara stå för vem man är och gör?

Gjort, har sparat allt, konfronterat, till ingen nytta. Det finns alltid en förklaring, eller något som ursäktar. Så varför ska man lita på nån som inte förstår konceptet med ärlighet?

Kanske det är enklast att bara lämna det då det inte respekteras eller uppskattas?

Acceptera att det inte fungerar, kan.förväntas, eller respekteras då det är så.lätt att åsidosätta. Eller är för jobbigt att hantera. Vilket som.

Är det lättare att be och förvänta förlåtelse, än att bara säja och erkänna för sej själv o sin partner som det är?

Jag har blivit bedragen två gånger innan detta förhållande,och innan vi bestämde att göra ett försök, satt jag ner hen och förklarade allt som hänt, och vad jag fått igenom. Var väldigt tydlig med vad vag krävde i förhållandet, vad som var ett absolut måste. 
Ett år efter vi gick in i förhållandet så upptäckte jag tre stora lögner av en slump, och konfronterade hen om dessa, och allting har bara gasligtats bort.
Hen fortsätter att gasligta om stort och smått, och jag har nu fattat att det saknas empati och och en massa annat, men trots allt finns det vissa saker som gör att jag står ut.
Men jag börjar förstå att det kommer inte finnas något att bygga på framåt, då hen inte kan förstå att det inte fungerar att ha ett seriöst förhållande där ärlighet inte finns.