Misstänker adhd, ska man ta tag i att utredas ?! Hjälp.

Jag har ett barn med adhd. 

Av din text kan inte jag utläsa om allt stök kommer liksom inifrån dig eller om det beror på brist på rutiner, trygghet och koll från dina föräldrar. Om du upplevde att dina föräldrar var/är helt vanliga päron som hade regler för vad du fick göra, brydde sig om och tog väl hand om dig så skulle det ju kunna vara adhd. Så klart annars också, men om de inte tog ordentligt hand om dig kan ditt beteende bero på det istället, menar jag. 

Det är inte sällan i synnerhet flickor med adhd misstas för att ha det dåligt hemma. Utifrån ser det lite ut så. Fanns det såna tankar om dig som barn och tonåring - att skola socanmälde tex? 

Det finns en hel del forskning numera om flickor och kvinnor med adhd. Kolla på YouTube (sök: kvinnor adhd attention) så finns det föreläsningar. 

Hur är det med dina föräldrar och syskon? Mor- och farföräldrar? Är det någon/några av de som har liknande egenskaper? Någon som har svårt att behålla jobb, utbränd, svårt att få ihop vardagen? Någon kanske är diagnosticerad inom adhd eller autism? Dyslexi eller annan språkstörning? 

Hej! Tack för ditt svar. 
Ja det har nog kanske varit brist i rutiner (när vi bodde hos pappa.) Trygghet tycker jag ändå att vi haft. Kanske inte direkt rutiner i mat,hygien mer än att han påminde oss att göra det. Fick ofta tjatas om att äta. Eller att gå in och duscha m.m. 
Vi har kunnat prata med pappa om det varit något jobbigt. Men ofta så har jag haft svårt att förklara/beskriva mina känslor..
min mamma fick en pojke 2007 så det är rätt många år mellan oss. Och när jag rymde till helsingborg 2007 så hade hon honom såklart och ammade osv. Hon följde inte med och letade och det kändes lite som att hon inte brydde sig. 
Bara att allt var så jobbigt kring hennes nyfödda. (Vilket är förståeligt i vuxen ålder, att man inte voll släppa en liten). Min mamma och pappa har haft en väldigt dålig relation efter deras seperation och inte kunnat diskutera utan att bli bråk. 
Min pappa jobbade ju väldigt mycket, hade ingen familj i sverige så hade inget direkt "nätverk"
Hade några danska bekanta (äldre) som vi gillade att umgås med, lite som en farmor och farfar. Han åkte även med oss ibland till våran morfar och morbror så vi fick träffa dom även trots att pappa ej var släkt med dom men gjorde mycket för våran skull. Pappa led själv av ångest. 
Han lagade mycket mat (men ofta lätt mat), körde oss till kompisar om vi ville leka, ville umgås och kolla film osv. Var ute och fiskade med honom en del när vi var mindre. 
Dock har han alltid haft ett hett temperament. 
Så när man väl skolkade visste man ju såklart att han skulle bli förbannad. Han har tyvärr inte haft mycket stöd från min mamma igenom åren. I skolan när jag började 6&7 så kom kuratorn hem och hämtade mig och min kompis. Men jag låste oftast in mig på toaletten, pappa och kuratorn stod utanför o tjatade på mig att jag skulle följa med till skolan. Vilket inte hände såklart. Hadr jag bestämt mig så blev det som jag ville. Mycket stöd från skola har inte min pappa fått heller kan jag tycka. Visserligen 15 år sen man gick i skolan nu. 
Hade en bra lärare i 4an-5an och hon brydde sig om en mycket. Vi skulle på bio med klassen. Pappa jobbade kväll och fick då stöd från läraren att hon körde mig hem efter bion så jag slapp gå hem. Så han har ju alltid försökt att få hjälp.. 
Han förklarade ofta för oss vad som händer om vi skolkar och ja att man inte får jobb som vuxen osv om man ej sköter skolan. Men eftersom han jobbade mycket kunde han inte se till att få iväg mig och systern (som också skolkade ). Mamma bodde 10 mil ifrån och klagade ofta på att hon inte kunde köra ner osv (hon har wiplash) men känns som att hon ofta skyllt på sin värk att hon ej orkar/kan köra så långt osv. 
Hm nej jag tror inte att det kom någon anmälan, men jag vet att min pappa var orolig ofta för att det till slut slulle komma. Och det gjorde det (dock på min 1 år yngre syster) men det var ju pga frånvaron. Hon var 15 tror jag. Och då frågade dom också om vi hade det dåligt hemma vilket hon svarar nej på.. dom ville ha möte med mig men eftersom jag slutat 9an så ville jag inte ha med dom att göra.. 
Jag var skoltrött helt enkelt (trots att jag ej var där),fick 60 poäng när jag sluta 9an. Tog ett sabbat år. Pappa sa att jag fick bestämma själv men att då skulle jag börja gymnasie efter det året. 
Jag flyttade till min mamma eftersom pappa flyttade 2011 till norge. Jag påbörjade iv program 2011 men ble gravid 2011 i november och väljer då att avsluta iv. 
Jag var ofta hemma hos min dåvarande pojkvän som bodde hos sina föräldrar (pappa till mina 2 äldsta barn) i malmö. Till sist flyttade vi ner till malmö helt då jag inte ville bo hos min mamma heller och speciellt inte med en bebis. 
Men jag har alltid varit en "pappa gris". Och när mamma väl flyttade 2004  så kände man sig sviken. Att inte hennes kille kunde flytta till oss istället för aty hon skulle flytta till honom som ej hade barn (bara hus). 

Det är så svårt att veta om det har med uppväxt att göra eller om det ligger mer bakom.. 

Tack återigen för ditt svar! 

Hej! Min ett år yngre syster är diagnostiserad med adhd sen 1 år tillbaka och ska förmodligen medicineras snart. 

Min yngsta syster som är 6 år yngre har påbörjat utredning och hade högt på adhd och lite på autism. 

Min mamma vet jag inte (hon är ofta stressad, babblar en massa vad jag tycker, känns lite vimsig, har haft en jobbig uppväxt med alkoholism föräldrar. Bott på 2 foster hem. 
Varit mobbad i skolan pga brännskador hon fått när hon var 6 år och nästan brann inne). Hon påstår att hon är högkänslig.. 

Min bror som är 12 år yngre än mig har svårt för motgångar är det enda jag vet, spelar mycket dator osv.. men ändå skötsam. (Vi har ej samma pappa). 

Min pappa blev diagnostiserad med bipolär sjukdom för något år sen. (Dock har jag en känsla av att han kan vara fel diagnostiserad.) Han har prblem med alkohol nu i äldre dagar. (Inte när vi var små) han drack isåfall när vi ej var hemma om han umgicks med kompisar eller så. 
Han har alltid varit oberäknelig eller vad man ska säga.. 
Han körde med dåliga bilar (mest för han ej orkade/hade tid att fixa dom) brukade ofta skrota bil istället för att laga. Och sen köpte han en ny "billig" bil. 
Han har inte haft svårt med jobb eller så, han jobbade på slakteri i 20 år. Till sist träffa han en tjej 2011 och hon fick honom att flytta till norge senare samma år. Han trivdes inte på jobbet (mycket stress slit på kroppen, som gjort att han är förtidspensionär idag) . Han har haft mycket ångest. Fått åka till sjukhus pga han trott det varit hjärtinfarkt. 
Han har även svårt med sitt humör, blir lätt arg /tänder till om det är något han inte tolererar. Har blivit bättte sen han träffade sin sambo. 
Han säger precis vad han tycker. 
Hans sambo berätta för mig att någon gång satt han och tittade ut genom fönstret och hon frågade vad som var fel eller vad han gjorde och han svarade " i'm booored" å han har tråkigt. Gillar att röra på sig.. sitter inte still mycket utan är uppe o går eller rör sig.. pappa har även haft svårt att sätta gränser för vår minsta syster. Hon har fått det hon velat ha osv. När vi bråkat har han ofta trott på henne för honnskyllt på mig o min andra syster.. 

Min mormor lever ej så jag vet ej hur hon var. 
Min morfar sitter mest o tittar fotboll osv men har sjuk oordning i sitt hus (inte fräscht alls, och mycket rörigt,smutsigt). 

Min farmor har jag inte heller träffat så jätte myxket.men när man väl är där i norge så pratar hon, men har också ett hetsigt humör. Gillar hon inte något får man höra det. Hon gillar ej lukt av vitlök o har frågat pappa tex med sur röst om han ätit det osv.. hon hamnar ofta i konflikt med folk om hon säger saker hon intr gillar. Min kusin var där med ena hunden men hon skickade hem honom igen då hon inte ville ha hunden där.. flera gånger pappa varit nära o åka hem när vi varit där på besök då dom kommer i luven på varandra.  Min pappa har också hamnat i bråk flertal gånger. En gång på fest hos en tjejkompis som blev provocerad och kallad för saker.. till sist brast det för pappa. Han ångra efteråt o började fatta vad som kunde hänt om gubben anmält.. som tur var hände det ej.. (vi har aldrig varit med när sånt här hänt) 
Han pratar ofta med folk ute som han inte ens känner osv, försäker vara rolig osv.. 

Farfar är mest lugn o rolig han med. 

Mina 2 farbröder hamnar ofta i bråk (med andra då).
Ena farbrodern har suttit inne flera gånger. Även kidnappat en get eller vad man ska säga för att sedan släppa den på ett torg.. säger exakt vad dom tycker. 
Har hetsigt humör dom 2 också. 
Då närmar sig ena ändå 60 och har barn men ena är vvuxen och andra bor ej hos honom. 

Dyslexi tror jag ingen har, min ena kusin har det vet jag. Men ingen i min familj. 

Tack för ditt svar! 

Men du är ju uppvuxen i en dysfunktionell familj. Då blir man inte helt "normalt" fungerande själv. Det är trauman, brist på en riktig uppfostran osv.
Bara det att du inte fått in rutinen att borsta tänderna är ju dina föräldrars ansvar att inpränta i dig. 

Tror du har PTSD. Vet inte hur mycket hjälp man kan få för det av vården, troligtvis inte mycket. Om du har råd, prova gå till en privat mottagning för någon typ av terapi.

Ja det är jag förmodligen, men frågan är ju VARFÖR är min familj som dom är ?! Mina syskon har ju något.. 
Ja viss trauma har jag ju varit med om, men hur kan det göra alla mina brister ? Tänker på min fokus, jag gjorde prov igår som gick sådär. Jag har läst massa inför detta, inget fastnar känns det som och jag missförstår vissa frågor eller läser ej dom ordentligt o gör slarvfel för jag är stressad.. mådde som att jag var sjuk när jag kom hem, huvudet kändes tungt med huvudvärk och jätte trött.. 

Ja det har du rätt i, jag skyller en del på mina föräldrar. Jag tjatar på mina egna barn nu morgom och kväll för jag vill att dom ska ha bättre munhälsa osv. Har dusch schema för dom. Jag har blivit bättre på att duscha också. Vet att min mamma är slarvig med dusch.. även mina syskon var det i yngre ålder.. min ena syster slängde aldrig kläder i tvätt och gömde det i sitt rum osv.. 

Det jag kan ha svårt för är att sätta gränser, veta vilka konsekvenser som är rätt att ge barnen. Har en stöttande sambo som är mer van vid sätta gränser osv. 

Men jag har känt mig "annorlunda" hela livet...när jag gick i kanske 6an ville bup ge mig "happy piller" men det ville jag verkligen inte ha (dels har jag svårt med tabletter speciellt om de är stora.) 

Ja det kan säkert stämma att jag har ptsd också, men förmodligen mest pga av mina föräldrars seperation och att min pappa stack utan att säg något. 
Inte så konstigt när man bott hos sin far nästintill hela uppväxten.. och även vara gravid samtidigt blir man ju extra förstörd.. 

Minns ett program om släktforskning som jag såg en gång. Det var en kvinna med adhd som hade släktforskat och det hon hittade var en orimligt stor mängd fängelsestraff, lösdriveri och utomäktenskapliga barn. Hon gissade att adhd funnits länge i hennes släkt på båda sidor. Och det blir ju verkligen inte lättare för en person med adhd att dessutom växa upp i en orolig och oförutsägbar miljö. Har man adhd behöver man ju extra mycket struktur och ordning. 

Jag kom att tänka på hennes berättelse när jag läste om din familj. 

Om du vill bli utredd så kontakta psykiatrin. Det kan hända att de vill att du utreds och behandlas för trauma innan de utreder adhd. Trauma kan ju ge liknande symptom. 

Och frågar du mig så tycker jag att du ska ta tag i det och söka dig till vården.