Annorlunda beteende känslor från partner med ADHD/ADD

Jag vet inte riktigt vad du undrar,  alla relationer är ju olika.

Om du har ADD kanske du kan svara på om personer med ADD kan känna kärlek och bry sig om någon annan än sig sjäv? Eller är det bara en roll ni spelar för att "passa in"?

Hur kan du veta noll om ADHD/ADD osv. Det finns hur mycket information om neurotypiskt avvikande personer som helst online... har du inte googlat?

Ja, det ingår i diagnoskriterierna att dessa individer processar både tankar och känslor på ett annat sätt än neurotypiska. 
Det ingår inte i kriterierna att vara oförmögen att känna empati, men den yttrar sig på ett annat sätt än den oftast gör för neurotypiska individer.

Är du seriös? Vad i...

Ja det är precis det jag menar. Är så otroligt svårt att få någon djupare koppling med henne. Hon ska alltid prata om sig själv och när jag själv känner att jag behöver prata så tycker hon att jag avbryter hennes utlägg som i många fall är helt ointressant och hon kommer aldrig till saken. Hon har tidigare varit väldigt impulsiv och bland annat varit förlovad 5-6 gånger. Går det att få någon djupare relation med "en sådan person"?

Om man har adhd är man ofta ärrad sedan tidigare och haft flera relationer som uppenbarligen kraschat då så man har svårt att lita på att den personen kanske älskar en på riktigt eller kommer trötta en bättre person inom kort så blir flyktigt. 

Men bekräftar du hennes tankar/känslor INNAN du börjat snacka om ditt då?
Eller avbryter du bara? Det låter ju inte empatiskt i så fall.

Djupare relation kan ni få, om ni både blir bättre på att visa empati och lyssna på varandra. Låter ju inte, av det du skriver, som att du själv är bra på att lyssna.

Jag förstår vad du menar, och jag uppskattar verkligen att du lyfter det. Jag vill verkligen vara en person som lyssnar och bekräftar, för jag vet hur viktigt det är för en relation att båda känner sig hörda och förstådda.

Det är just därför jag tycker att det är så svårt ibland. Jag vill kunna ha en djupare koppling med henne, men det känns ofta som att det är väldigt ensidigt ? att jag lyssnar och bekräftar, men när jag själv behöver prata, så finns inte riktigt det utrymmet. Det är klart att jag kan bli bättre på att bekräfta henne innan jag tar upp mina egna tankar, och jag ska verkligen tänka på det.

Jag antar att det jag egentligen undrar är om det går att hitta en balans ? att vi båda känner oss lyssnade på och viktiga i relationen. För jag vill inte att det ska kännas som en envägskommunikation. Jag vill att vi ska kunna växa tillsammans och skapa något starkt.

Du vill ha en djupare koppling, pratar om helt vanliga relationsproblem som man KOMMUNICERAR om men passar på att dra till med en mängd galna fördomar som ingenting för du kan inte läsa på ens lite om NPF eller har en grundläggande koll

En tjej med den diagnosen kommer prata mycket/konstant, avbryta dig, prata om flera saker samtidigt, inte kunna avsluta det hon påbörjade att prata om, byta ämnen och vara jobbig att konversera med.

Det betyder inte att hon inte älskar dig, eller att hon är självisk. Det betyder att hon är på gott humör, litar på dig och gillar att prata med dig.

Du vänjer sig vid det. Ingen big deal. Värre är impulsiva projekt och hobbies kvinnor med den diagnosen har, där de blir helt frälsta i något, påbörjar saker, handlar tillbehör till det och sedan tröttnar och byter till en annan hobby. Där behöver du vara lite dämpande.